Birgit* Anna Matilda Näsström

Birgit* gift Jan* Henrik Henriksson den 31 Dec 1960. Jan* (son till Jonas* Achatius Henriksson och Hilma Margareta* Bryntesson) föddes den 6 Jul 1934 i Hoting, Tåsjö; dog den 4 Mar 2011 i Hoting, Tåsjö; begravdes den 18 Mar 2011 i Tåsjö, Ångermanland. [Familjeöversikt] [Familjediagram]

Andra Händelser och Attribut:

• Yrke: bonde, kyrkvärd

Johan gift Anna Linnéa* Andersson den 31 Dec 1932. Anna föddes den 15 Aug 1914 i Västervåla, Västmanland; dog den 11 Nov 2007 i Kyrktåsjö (Tåsjö västra by), Tåsjö. [Familjeöversikt] [Familjediagram]

Andra Händelser och Attribut:

• Yrke: folkskollärare, organist

Noteringar:

När J P Näsström flyttade till Tåsjö, var det inte någon okänd trakt för honom . Han hade nära släktingar där. Hans äldsta farbror, Lars Olofsson, hade 1840 gift sig till ett stort hemman i Tåsjö. I samband med detta avstod “Lars Ols” från arvsrätten till fädernegården Näset i Ringvattnet till brodern Zakarias för 75 rdr. Lars Olofsson dog först 1898 vid 89 års ålder. Han var alltså fortfarande i livet, när J P kom till Tåsjö.

En del av det stora Lars Ols hemmanet köptes så småningom, 1914, av J P:s bror Frans, som då bodde i Strömsund och bl.a. gjorde skogsaffärer. Frans avverkade skog och sålde sedan 1915 en hemmansdel till J P som börjat planera för sin pensionstid. Mangårdsbyggnaden, som byggts på 1880-talet och fortfarande finns kvar, hyrdes ut. I samband med J P : s pensionering 1926 flyttade han och Mathilda över från skolhuset till sin egen ägandes gård." ( Erik Johannesson)

Följande är hämtat ur J P Näsströms sammanfattning av sitt eget liv fram till 50-årsåldern, skriven år 1912. :

Den skolunderbyggnad jag såsom barn erhöll sträckte sig inte längre än till några veckors undervisning hos en gammal roteskollärare vid namn Anders Blomgren, och ett par terminers skolgång hos församlingens dåvarande folkskollärare N J Kärrlander . Ehuru jag som barn hade lust för läsning och önskade få lära annat än vakta boskapen om sommaren och hugga ved och hjälpa till i ladugården om vintern, fick jag icke tillfredsställa denna böjelse. Till min glädje tog sig bror Olof en dag före att bygga ett orgelharmonium, vilket blev ganska bra, ehuru tonen var något sträv. På detta lärde jag mig spela psalmer ocyh blev en tid “organist” vid gudstjänsterna i byn. Men mera lust för kroppsarbete fick jag icke härigenom. Det oaktat måste jag, då mina föräldrar på våren 1880 lämnade ifrån sig gården till mina två äldsta bröder, pröva mina krafter bl.a. såsom timmerhuggare och timmerflottare. Ehuru detta arbete i flera avseenden hade sina behag , inträffade snart en händelse, som totalt borttog all lust därför . Vid en timmerflottning i Ringvattenån våren 1881 drunknade en av mina arbetskamrater vid namn Johan Johansson från Vedjeön. Detta hade på mig den verkan, att jag genast uppsökte flottningsförmannen inspektoren Ivar Sundeman i Alanäset, begärde och erhöll avsked samt begav mig hem med den fasta föresatsen att för alltid övergiva denna bana . Tillsammans med en arbetare Olof Nilsson åtog jag mig under sommaren jordarbete hos min morbroder Karl Elisson, för vilken sysselsättning jag fann ganska gott behag.

Nitton år gammal hade jag äntligen vunnit den stadga, som var av nöden för väljandet av en bana . Jag hade nu beslutat mig för att genomgå folkskollärareseminariet i Härnösand, men då jag visste, att inträdesfordringarna voro lika betydliga som mina förkunskaper voro ofullständiga, hade jag små utsikter att vinna inträde. Den 21 augusti 1881 tog jag likväl Gud i hågen och mina reseffekter på ryggen, ty större voro de icke, och praktiserade mig till Alanäset, där jag av en forbonde, Hans Isaksson, lejde skjuts till Sollefteå. På denna tid fanns varken järnväg eller ångbåt å denna linje.

I Sollefteå gick jag ombord på hjulångaren Fänrik Stål, som förde mig till Härnösand, dit jag ankom på aftonen den 26 augusti. Under min vistelse i Sollefteå träffade jag min kusin J A Henrriksson, som i samma ärende som jag ämnade sig till Härnösand . Vi kommo överens att bo tillsammans i en av honom hyrd bostad hos en styrman Sikström , boende på Brunnshusgatan n:o 140.

Dagen efter min ankomst till Härnösand skulle jag anmäla mig hos seminarierektorn G V Bucht, vilken såg mig ut att vara en sträng man. När han tittade på mitt folkskolebetyg med dess angivne korta lärotid, skakade han på huvudet och frågade, om jag icke genom privat undervisning erskaffat mig nödvändig kompetens. Nu höll jag på frestas till lögn genom att jakande besvara frågan, men så rann mig i sinnet att, kosta vad det kosta vill, tala sanning, en föresats, vilken jag sedan hållit som en regel, och vilken jag varken då eller senare haft anledning att ångra.

Fastän jag under tentamen flera gånger stakade mig, så blev jag intagen, då andra med t.o.m. elementarbildning blevo tillbakasatta

Nu blev det ett väldigt knogande, och allt gick gott och väl, till dess jag kom i tredje klassen, men där kuggade rektorn mig i svenska språket, särskilt i satsläran, som jag hade svårt att förstå . Såsom boende i Ringvattnet under sommarferierna fanns det ingen möjlighet att genom privat undervisning vinna förkovran i ämnet, varför jag dömdes att stanna kvar i klassen . Då tyckte jag att detta var ett hårt straff, men sedan har jag funnit, att såväl detta, som mycket annat i mitt liv, som till en början synts bittert, varit till nytta.

Tiden gick, och äntligen kommo examensdagarna . För den muntliga examen fruktade jag ej så mycket som för den skriftliga. Vi fingo till uppgift att skriva om Gustaf III:s statsvälvningar samt såsom undervisningsutkast om tredje bönen. Det gick bra och jag hörde t.o.m. under examen, att rektorn för någon, som betraktade de utlagda läroproven, berömde min historiska uppsats.

Den 29 maj 1886 tillkännagavs resultatet, och den 31 maj utfärdades betygen . Med detta på fickan begav jag mig hem, gående till fots hela vägen från Sollefteå , en strapats som jag tror att vår tids skolynglingar icke gärna vill göra efter. Till en början tedde sig nu livet endast i ljusa färger, ty ännu kände jag icke "skollärarevisan", som skildrade livet för en dåtida skoilärare med dess

Sexhundra kronor i lön som enligt många gjorda rönkan räcka hela året ut så framt det icke innan dess tar slut

Ju mera det led mot hösten, ju mera tilltog bekymret föer erhållande av en plats, ty läraretjänsterna voro då icke så talrika som nu. För höstterminen lyckades detta emellertid icke, vilket även var en bitter sak, ty då mitt mödernearv endast utgjorde 800 kronor, hade jag rätt betydliga skolskulder, som drogo ränta.

Sedermera har jag likväl även häri upptäckt någon nytta, ty om denna ofrivilliga ledighet ej tilldelats mig, hade den släktbeskrivning jag nu utarbetade, troligen icke sett dagen. Det var nämligen nu som jag med hjälp av guldsmeden Per Hansson i Ringvattnet, vilken intresserade sig för genealogiska forskningar, samlade material . Dessutom övade jag under tiden byns ungdom i sång och hade vi under gudstjänsterna i byn ibland riktiga högtidsstunder, vartill mången landsförsamiing ej kunde visa motstycke.

Omsider fick jag veta, att ett vikariat fanns ledigt vid Ås folkskola i Ljustorp. Detta sökte jag och erhöll, och här började med kyrkoherde L Widell såsom skolrådsordförande min första tjänstgöring . Skolan ambulerade mellan Ås, vartill Lagfors bruk hörde, och Bredsjön, belägna den förra stationen en mil och andra stationen två mil från kyrkan. Ehuru detta icke var någon plats, där man kunde slå sig ned för framtiden , sökte jag frampå våren ordinarie anställning vid skolan. Jämte två mina skolkamrater, E A Lundström och Per Lindén, vilka även sökt platsen blev jag uppsatt på förslag, och den 6 november 1887 förrättades valet, vilket enligt valprotokollet utföll så, att jag "erhöll rösten för 1880 fyrk eller samtliga afgifna rösterna".

Under sommaren s å genomgick jag länets högre hemslöjdskola i Sundsvall, vilken då förestods av fanjunkaren M Ramström. För slöjd har jag haft goda anlag, och vill jag här passa tillfället och nedskriva, att den slöjskola, som ja g sedan 1890 förestått och fortfarande förestår, är enligt slöjdinspektörernas tillkännagivande en av de bästa i länet. Vid utställningar av barnens arbeten har jag såsom belöning erhållit icke mindre än tre silvermedaljer och 10 kronor i penningar, varjämte barnen tilldelats 7 bronsmedaljer.

Sommaren 1888 tillbragtes i mitt hem, och fick jag därunder höra, att folkskolläraren och organisten i Tåsjö, Mårten Ekström, avlidit, varigenom dessa tjänster blivit lediga . Då mina föräldrar voro angelägna om att jag borde söka till Tåsjö, och pastor Hedin, oaktat jag ännu icke tagit orgelnistexamen, enträget uppmanade mig därtill, så sökte jag de förenade tjänsterna. Då härvid den omständigheten inträffade, att ingen kompetent sökande anmält sig, så valdes jag den 25 augusti 1888 , såsom det heter i protokollet "1 ) att fr.o.m. den 15 nästinstundande september intill årets slut vikariera såsom folkskollärare och organist och 2) att fr.o.m. den 1 januari 1889 vara ordinarie innehafvare af dessa tjänster", dock att jag, såsom det vidare heter i protokollet, "nästa sommar skulle taga fullständig orgelnistexamen".

Den 15 september s å tillträdde jag tjänsterna, men då en del församlingsbor icke voro belåtna med att hava en icke examinerad organist, änskönt de icke hade det minsta att anmärka varken mot min spelning eller mot mitt uppförande, så besvärade de sig hos domkapitlet, vilket den 7 november upphävde valet. Vid höstterminens slut ville jag på grund härav återvända till Ljustorp, där jag ännu innehade ordinarie anställning, vilken jag uppehöll genom av mig lejd vikarie, men då församlingen enligt kyrkostämmoprotokollet den 22 december 1888 uttalat önskan att få behålla mig som vikarie även under vårterminen 1889, så kvarstannade jag.

På våren efter skolans slut begav jag mig till Härnösand för avläggandet av de för för min kompetens behövliga examina. Efter två månaders träget arbete avlade jag den 14 augusti 1889 orgelnist- och kyrkosångareexamen samt den 19 i samma månad vaccinationsexamen. Redan den 1 augusti samma år hade skolrådet utsatt ny ansökningstid å skollärare- och orgelnisttjänsterna, och då nu intet var att anmärka mot min kompetens, så valdes jag den 19 därpå följande oktober ånyo till ordinarie innehavare av dessa tjänster.

Vid denna tid fanns inom Tåsjö skoldistrikt endast fem skolor, nämligen en follkskola, en småskola och tre mindre folkskolor. Folkskolan arbetade då i ett i Kroknäs by år 1858 uppfört skolhus. Detta var emellertid av så undermålig beskaffenhet, att planer länge varit å bane att uppföra ett nytt tidsenligt skolhus. Efter flera års överläggningar härom byggdes detta omsider å den s k Nyåkersmon vid kyrkan och togs första gången i bruk den 7 januari 1898.

I denna skola har jag sedan dess arbetat efter bästa förstånd och förmåga och i likhet med så många andra fått röna visserligen mycken godhet men även otack och klander. Man har förebrått mig, att jag i skolan varit sträng och fordrande, och detta kanske med rätta, ty jag har med full klarhet lärt mig inse, att "en skola utan tukt är som en kvarn utan vatten". Framför allt annat har jag dock velat vara rättvis och i första rummet ställt fordringar på mig själv, först i andra rummet på barnen. Huru jag lyckats i mitt arbete och i mina strävanden, det tillkommer icke mig att avgöra.

Död:
Österforsse sjukhem

Johan gift Matilda* Karolina Jonsson den 4 Sep 1898 i Ragunda, Jämtland. Matilda* föddes den 14 Mar 1869 i Brunflo, Jämtland; dog den 28 Feb 1943 i Kyrktåsjö (Tåsjö västra by), Tåsjö. [Familjeöversikt] [Familjediagram]

Andra Händelser och Attribut:

• Yrke: barnmorska

Noteringar:

Erik Johannesson, dotterson till Johan Peter och Mathilda Näsström, har nedtecknat följande om sin mormor:

Mathilda Näsström, J P Näsströms hustru , tjänstgjorde i 30 år som barnmorska i Tåsjö. På grundval av Lydia Johannessons minnen av sin mor återges här historien om en yrkeskvinna på landsbygden vid sekelskiftet.

En kväll i maj 1894 anlände 25-åriga Mathilda Jonsson till Tåsjö för att tillträda ett vikariat som barnmorska. Ordförande i kommunalstämman, som anställde henne, var 32-årige kantorn och skolläraren Johan Peter Näsström. Så möttes Mathilda och Johan Peter. De gifte sig 1898 och stannade i Tåsjö livet ut.

Mathilda var född i Brunflo 1869, dotter till gästgivaren Staffan Jonsson . Gästgiveriet präglades under hennes barndom av järnvägsruschen. Banan Bräcke-Östersund förbi Brunflo invigdes 1879, när Mathilda var 10 år. Det var liv och rörelse på gästgiveriet. Mathilda fick som äldsta dotter tidigt lära sig arbeta hårt. Vid 21 års ålder åkte Mathilda till Stockholm för att utbilda sig till barnmorska. Hon fick sin examen med högsta betyg i december 1892. Efter ett vikariat i Östergötland sökte hon sig närmare hemtrakterna Norrland och kom på så sätt till Tåsjö. Efter tio månader som vikarie fick hon 1895 ordinarie anställning.



Ett problem för henne var emellertid att socknen inte levde upp till sin skyldighet att ge sin barnmorska en tjänstebostad. Mathilda bodde på Jakobssons gästgiveri i kyrkbyn. Det var i och för sig en välbekant miljö för henne. Ändå innebar detta en beroende ställning.

Sannolikt var det bostadsfrågan mer än något annat som gjorde, att Johan och Matilda dröjde med att gifta sig till 1898. Johan Peter bodde i en mycket liten och enkel bostad i ett illa medfaret skolhus. Det var inte mycket att erbjuda en ung hustru. 1 januari 1898 fick Tåsjöbönderna äntligen ett nytt tidsenligt skolhus färdigt. Det låg bredvid kyrkan och inrymde tjänstebostad för både kantorn och barnmorskan. På sommaren gifte de sig och kunde slå ihop sina bostäder. När Johan friade, sade Mathilda: "På ett villkor-det ska lysa på en gång." Någon förlovningstid ville hon inte veta av. J P var en attraktiv ungkarl och hade många beundrarinnor. De skulle få höra nyheten sittande i kyrkan.

Till skolhuset hörde en ladugård och i skollärarlönen ingick två kofödor. På det kunde man förutom två kor hålla en kalv och två grisar om året. (Skollärarens kontantlön var 600 kr/år med ett tillägg på 100 kronor för vart femte år.) Ägg fick Mathilda när hon arbetade som barnmorska ute i gårdarna. En piga skötte ladugårdssysslorna. Det var i regel en ung flicka, som Mathilda tog emot för att uppfostra.

Barnen började komma i skollärarfamiljen Näsström. När Mathilda måste rycka ut för att hjälpa barnaföderskor, tog hon sin senast födda med sig så länge hon ammade. Tragiskt nog fick den förstfödda hjärnhinneinflammation och dog. De hårt drabbade föräldrarna trodde, att flickan fått någon smitta i en av de gårdar som Mathilda besökt. J P sörjde Anna djupt. År 1900 föddes sedan Yngve, 1902 kom Birger, 1905 Stefan och 1908 Lydia. (De tre yngsta lever ännu 1991.)

Arbetet som barnmorska var slitsamt för Mathilda. Distriktet omfattade hela Tåsjö socken från Hoting till Norråker och inkluderade flera utbyar och kronotorp som låg avsides, och även byar på andra sidan Tåsjön. Antalet födda barn uppgick till mellan 90 och 120 per år. Barnmorskans lön var 300 kr om år plus husrum, vedbrand och 2 kronor i avgift för varje förlossning.

Detta var på hemförlossningarnas tid. Att flytta en barnaföderska var otänkbart . Det vanliga var, att barnafadern hämtade barnmorskan med hästskjuts. Barnen i skollärarfamiljen lärde sig lystra, när de hörde “Ptro, ptro” ute på gården. Då var det dags igen: mamma skulle åka iväg och vara borta, ibland i flera dagar. Mathilda fick bråttom med att plocka ihop sin utrustning, väskan med instrumenten och en korg med personliga saker.

Det hände att hon fick gå långa sträckor i barnafaderns sällskap, ibland på spänger över ödsliga myrar. I yngre år red hon, om häst fanns till hands. Men för det mesta åkte hon med hästkärra, på vintern i släde nerbäddad i halm under ett fälltäcke. Till andra sidan Tåsjön rodde man i båt. På sjön kunde det vara riskabelt, när det blev svag is eller dimma. På svag is fick man försöka ta sig över med både båt och kälke. En gång höll Mathilda på att gå vilse i dimman. Hon och hennes sällskap kom för långt norrut i stället för att gå rakt över sjön. Folk fick gå ut och leta efter dem med koskällor och annat.

När hon kom fram till den gård det gällde, kunde vad som helst möta henne . Stugorna var ofta trångbodda, golven dragiga och hygienen bristfällig ( Provinsialläkarens årsrapporter sa, att spädbarnsdödligheten ännu på 1890-talet uppgick till mellan 6 och 10% i Tåsjö.) Däremot var bönder och torpare sällan direkt utfattiga: det var få som inte kunde betala förlossningsavgiften på 2 kronor. Om nedkomsten drog ut på tiden, fanns emellertid ofta ingen säng åt barnmorskan. Mathilda fick sitta på en pall och vänta och halvsova. Ofta virkade hon.

Om en kritisk situation skulle uppstå, hade Mathilda särskilt tillstånd att använda instrument. Det gällde ibland att rädda barnaföderskans liv. Hon ägde också särskilt tillstånd att förrätta nöddop. Hon hade alltid en tom cigarrlåda med sig avsedd för döda foster. Lådan lämnade hon sedan till kyrkvaktaren för att grävas ned i vigd jord. I sin väska hade Mathilda eter som bedövningsmedel och en liten flaska konjak, avsedd att stimulera och styrka utmattade barnaföderskor.

När Mathilda kommit hem efter ett uppdrag, vidtog storrengöring. Det hände nämligen att hon fått löss med sig. Hon tvingades tvätta sig grundligt, inte minst i håret. Och sedan kamma och kamma . ...

I samband med att Inlandsbanan byggdes växte Hoting så snabbt att barnmorskedistriktet 1914 måste delas upp. Mathilda fick nu en kollega i både Hoting och Norråker. det blev en stor lättnad för henne. Distriktet minskade och antalet födda barn uppgick sedan till drygt 40 om året.



Inte så sällan fick Mathilda även förlösa "fina" flickor, som skickats till det avlägsna Tåsjö för att föda “obemärkt” som det hette. Det fanns nämligen familjer i Tåsjö som svarade på annonser i tidningen Husmodern: "Bättre familj söker hem på landet för ung kvinna som vill föda obemärkt. God ersättning” Mathilda kunde då få bra betalt för sina tjänster. Någon gång åtog hon sig att resa med det nyfödda barnet. Hon måste då spela med i komedin, att hon inte kände den unga modern och hennes föräldrar, som samtidigt åkte i en annan tågkupé. Barnet hamnade sedan på barnhem eller blev bortadopterat.

Eftersom det var långt till läkare och sjukstuga från Tåsjö fick Mathilda ibland ta hand om olycksfall, t.ex karlar som huggit sig i skogen eller skadat sig när hästar skenat. Sy kunde hon. Med sina flinka fingrar var hon duktig även i vanlig sömnad.



Vid pensioneringen hade hon tjänstgjort i 30 år och blivit en institution i Tåsjö, “tant Näsström”. Redan till hennes 50-årdag 1919 samlade Tåsjöborna ihop en storstilad gåva på 1 000 kronor till sin barnmorska. På sin ålderdom blev hon halt, sedan man på Backe lasarett slarvat med ett benkrott som drabbat henne. Men hennes ålderdom rymde även ljuspunkter. Flera somrar reste hon och J P till Sätra brunn på något så nymodigt som “semester” ! Trots allt längtade hon i hela sitt liv tillbaka till Jämtland. Hon sade ibland: “Blir jag ensam, ska jag flytta hem.”

Död:
Backe lasarett

Zakris gift Anna Brita Eliasdotter den 28 Mar 1853. Anna (dotter till Elias Eliasson och Anna Jönsdotter) föddes den 30 Mar 1832 i Västra Ormsjö, Dorotea; dog den 9 Mar 1872 i Ringvattnet, Alanäs. [Familjeöversikt] [Familjediagram]