Anna Persdotter

Noteringar:

Död:
Anna dog i barnsäng två dagar efter att hon hade fött sitt femte barn (barnet dog också).

Familj/Make/Maka: Olof Nilsson. Olof (son till Nils Olofsson och Malin Olofsdotter) föddes den 15 Maj 1726 i Hoting, Tåsjö; dog den 9 Jul 1768 i Hoting, Tåsjö. [Familjeöversikt] [Familjediagram]

1. Nils Olofsson föddes 1751 i Hoting, Tåsjö; dog den 22 Mar 1780 i Hoting, Tåsjö.
2. Per Olofsson föddes den 5 Jun 1755 i Hoting, Tåsjö; dog den 8 Nov 1779.
3. Magdalena (Malin) Olofsdotter föddes den 19 Jan 1758 i Hoting, Tåsjö; dog den 15 Nov 1837 i Svannäs, Vilhelmina.
4. Anna Olofsdotter föddes den 8 Apr 1760 i Hoting, Tåsjö; dog den 5 Feb 1826.
5. Olof Olofsson föddes den 18 Okt 1762 i Hoting, Tåsjö; dog den 19 Okt 1762.

Andra Händelser och Attribut:

• Yrke: bonde

Noteringar:

Hade finskt påbrå. Bodde i Västertåsjö

Död:
"slag ute på marken ett litet stycke ifrån sitt hus"

Per gift Margareta Ingelsdotter den 20 Nov 1726 i Åsele, Lappland. Margareta (dotter till Ingel Persson och Gertrud Nilsdotter) föddes 1706 i Gafsele, Åsele; dog den 15 Okt 1776 i Tåsjö, Ångermanland. [Familjeöversikt] [Familjediagram]

Noteringar:

Fadern var Göran Andersson född c:a 1630 i Rudsjö och av finn-släkt. Modern hette Elisabet och var möjligen dotter till Nils Ericsson i Tåsjö (enl. Agneta Olofsson). Bertil Krånglin anger dock henne som Pålsdotter i sin bok. Anders var äldsta sonen i en syskonskara på 6 barn. Yngsta sonen Hindrik skulle dö av svält hos Erik Andersson i Näset år 1695. (Hindric var då 14 år gammal och Anders var 39 år gammal).Kring 1682 gifte sig Anders. Enligt Agneta Olofsson (Fjällsjö byar och gårdar) skall hustrun ha hetat Gunilla. Denna Gunilla torde dock dött, för 1706 anger Agneta att Göran gifte om sig med Anna Zackrisdotter (enligt Bertil Krånglin så gifte Göran sig med Anna redan från början). Anna Zackrisdotter var syster med Zackris Zackrisson (1655-1695) som bodde granne med Anders i Östertåsjö.Eftersom alla kända barn föddes innan 1706, så innebär detta att jag ej vet vem som var moder till Anders' barn.källa: Roland ForssénGöran Andersson var finne liksom hans hustru. De var de första innebyggarna i Västertåsjo by. Deras nybygge återfinns i mantalslängderna första gången år 1673. 1683 står sonen Anders upptagen för nybygget. Han utflyttar emellertid till ett hemman i Tåsjö by (östertåsjö), och modern, Elisabet Pålsdotter, står för Västertåsjö, tills det läggs öde år 1689. (Upptas åter av Isak Flink år 1693)källa: K-E Ström

Död:
82 år

Anders + Gunilla. Gunilla föddes 1660; dog 1704. [Familjeöversikt] [Familjediagram]

Andra Händelser och Attribut:

• Yrke: Länsman

Noteringar:

Ingel Persson kom till Gafsele 1694. Närmast kom han från Fjällsjö. Han var troligen son till en man från södra Ådalen, som på 1670-talet köpte hemman i Sil i Fjällsjö. När Ingel kom till Åsele, hadehan en sommar tjänst hos kaplanen men kom sedan till Gafsele och gifte sig med Nils Anderssons yngsta dotter Gertrud. Han tycks inte ha varit alldeles barskrapad, och sedan han kommit till Gafsele,var det han som betalade skatten för sin svärfar.
Det var Nils Anderssons mening, att en av mågarna skulle få överta gården, men eftersom han hade svårt att bestämma sig för vem det skulle bli, begärde han vid tinget 1698, att det skulle få avgörasgenom lottkastning inför rätten. Den vinnande lotten föll på Ingel Persson, som alltså från det året står som ägare till Gafsele nr 1.
Ingel Persson var en driftig och kunnig man, som efterhand förvandlade finntorpet till en verklig bonndgård med fler åkrar och mindre svedjebruk, med humlegård bakom husen och skvaltkvarn i bäcken.Den andre mågen Anders Jonsson hade också en skvaltkvarn, men det hade inte Henrik, Gertruds bror. Han lånade svågrarnas kvarnar, som ibland blev förstörda genom slarv och illvilja från hans sida.Bakom en del olyckshändelser med Ingels och Gertruds kreatur anar man avundsjuka och hämdlystnad från Britas och Henriks sida. Hennes elaka hund biter ihjäl två lamm, döttrarna fäller ett träd iskogen över en kviga, som blir halt, en gris och två "vintringssvin" drunknar i en vak på älven, som Henriks folk huggit upp utan att efter lag och förordning sätta stängsel omkring o.s.v.
I början saknade Ingel eget härbärge och måste hyra in säden hos Henrik, och hästen delade han med sin svärfar. Det ena som det andra ledde till ständiga tvister inte bara med Henrik och Brita utanockså, vad värre var, med svärfar Nils, som vid tinget 1701 begärde att få igen torpet av Ingel, "som visat sig alltför visrig". Tingsrätten fann en förlikning omöjlig och dömde, att Nils skulleåterfå torpt, om han ersatte Ingel för de förbättringar han gjort under tiden han varit där. Detta kunde inte Nils, eller också hade han kommit på andra tankar, för året därpå kunde INgel visa enköpeskrift, varigenom Nils Andersson sålde till honom sitt "torp Gafsele både hus och jord" för 90 dlr kmt".
Ingel Persson var länsman i Åsele. Han var med om sitt sista ting år 1723, och han dog i maj samma år. Hustrun Gertrud Nilsdotter hade dött året förut, och då hade Ingel för 6 dlr förvärvat ettgravställe åt henne under kyrkgolvet. Hans barn gav nu ytterligare 6dlr för att också han skullle få sitt gravställe där.
Många människor i Alanäs socken härstamma från Ingel Persson och hans hustru Gertrud Nilsdotter. Deras äldste son Per Ingelsson blev ensam ägare till hemmanet, sedan brodern Ingel överlåtit sin andelåt honom för att själv bli handlande i Härnösand. Den tredje sonen, som fått morfarsnamnet Nils, skymtar i en klagoskrift vid åseletinget 1725. Då det frågades vem som hjälpt samerna med dennaskrivelse, blev svaret "djäknen Nils Gavelin, nu död". Kanske fadern menat , att sonen skulle bli präst. Så gick det inte. Men något lämnade Nils efter sig, och det var efternamnet. Som seden varbland studerande byttte han ut sitt gamla efternamn mot ett nytt. Namnet Gavelin togs sedan upp som efternamn av hans båda bröder Per och Ingel.
Något bör sägas om Ingel Perssons döttrar. När Abram Hülphers på 1770-talet samlade in uppgifter för sin ångermanlandsbok, fick han veta om Tåsjö, som han själv inte besökt, att "folket i dennasocken varit mycket vidskepligt.....men sedan det hänt i detta seculo att två tåsjöynglingar fått till hustrur två systrar från Åsele, där folket var mera upplyst, så hade många genom deras föredömeupphört med sina hedniska bruk". Också Modin nämner om denna sägen i sin bok Gamla Tåsjö, och han berättar, att han träffat en gammal gumma, som var så stolt över sin härstamning från en av dessasystrar: "Vi ä int tå na dåligt folk vi int, men dom som va förr, dom va hedniska dom".
Hülphers talar inte om vad systrarna hette. Men i kyrköckerna kan man se att två systrar från Gafsele i nov 1726 gifte sig med var sin tåsjöbo. Margit Ingelsdotter gifte sig med Per Andersson ochhennes syster Kerstin med Lars Johansson. Båda paren var mycket unga, och det dröjde några år, innan de bodde som grannar på var sin gård i nuvarande Kyrktåsjö. Tåsjö hade då ingen egen kyrka, och defick fara den långa vägen till Backe för de lagstadgade kyrkbesöken vid "storböndagarna" och för barndopen. Båda fick dussinet barn, och Ingel fick äldsta pojkarna i båda familjerna heta.

Ingel + Gertrud Nilsdotter. Gertrud (dotter till Nils Andersson och Ella Henriksdotter) föddes cirka 1675 i Gafsele, Åsele; dog den 2 Sep 1722 i Gafsele, Åsele. [Familjeöversikt] [Familjediagram]

Noteringar:

Finne.
I Jordeboken för år 1650 tillkommer en ny person, nämligen "Nytorparen i Wästertåsiön" Giöran Andersson med sex personers hushåll. Denne Jöran är från Russjön och sägs redan 1667 på landstinget habegärt få nedsätta sig på ett torpställe tre mil från Tåsjön på kronans allmänning. En lapp sitter där med ringa fog, heter det i protokollet. Detta är säkert en Åsele-lapp.
I 1680 års Jordebok noteras att Jöran Andersson i Västertåsjö hade 3 seland mark.källa: Bengerik RonneGöran Andersson var finne liksom hans hustru. De var de första innebyggarna i Västertåsjö by. Deras nybygge återfinns i mantalslängderna första gången år 1673. 1683 står sonen Anders upptagen förnybygget. Han utflyttar emellertid till ett hemman i Tåsjö by (östertåsjö), och modern, Elisabet Pålsdotter, står för Västertåsjö, tills det läggs öde år 1689. (Upptas åter av Isak Flink år 1693)källa: K-E Ström

Göran + Elisabet Pålsdotter. Elisabet (dotter till Pål Jonsson) föddes i Vängel, Fjällsjö; dog efter Jan 1690. [Familjeöversikt] [Familjediagram]

Noteringar:

första innebyggarna i Västertåsjö,Enligt Bertil Krånglin så hette Göran Anderssons fru Elisabeth Pålsdotter (möjligen Pål Hindricssons dotter från Vängel). Se tabell A5b Tåsjö-Vängel.
Enligt K-E Ström var hon dotter till Pål Jonsson i VängelEnligt Agneta Olofssons "Fjällsjö byar och gårdar" så hette Görans fru Elisabeth Nilsdotter och var född i Tåsjö. Jag har valt att tro på K-E Ström, men är naturligtvis inte säker.
Framförallt tycker jag åldern på Elisabet Nilsson inte stämmer riktigt med föräldrarnas i så fall. Det som dock styrker teorin med Nilsdotter är att det i så fall är svärfadern som Anders Göranssontar över gården ifrån.

Noteringar:

källa Roland Forssén -Per Ingelsson föddes 1645 i Backe (Mogård). Fadern var gästgivaren Ingel Abrahamsson och modern Carin Persdotter.När Per var 17 år gammal så blev familjen indragen i en otrevlig historia. Det var lillebror Olof som påstod sig känna till trolldom och dessutom sade sig ha varit i Blåkulla. Där hade han, enligtegen utsago, dessutom sett sin egen mor (d.v.s. hon var en häxa). Saken utreddes grundligt i tinget i Ramsele men till slut blev alla anklagade frikända.Per skulle så småningom (innan 1670) komma att gifta sig med Kerstin Mårtensdotter, dotter till Mårten Olofsson i Sil.Paret flyttade till Sil, granne med svärfar, där de köpte ett hemman av Christer Ericsson.Kerstin Mårtensdotter dog dock strax därefter och Per gifte då om sig med Elisabet Bertilsdotter, med vilken han fick sonen Elias Persson. Bara något år senare dog Per, 32 år gammal.Hemmanet kom då att ligga öde i två innan Mårten Olofsson, som förmyndare för barnen, tog hand om det.

Per + Kerstin Mårtensdotter. Kerstin (dotter till Mårten Olofsson och Kerstin Andersdotter) föddes cirka 1656. [Familjeöversikt] [Familjediagram]

Noteringar:

Förste nybyggare i Gafsele, Åsele lappmark, dit han kom år 1674. Se vidare Dorotea sockens historia, kap. Långsele, s.171-175

Se vidare Dorotea sockens historia, kap. Lajksjö, s. 81-92

Kom ursprungligen från Finland, men flyttade till Gafsele från Grundtjärn i Anundsjö med fru, barn och en ko.

Boken om Gafsele 1674-1989, s.8-22

Häftig till humöret, munter, språksam [?] och modig.

*************************************Åsele lappmark fick sin första bebyggare år 1674. Då slog sig finnen Nils Andersson ner på "lappfjället" vid Gafselet. Enligt sägnen skall han ha uppmuntrats till företaget av en häradshövding, och det kan gott vara med sanningen överrensstämmande. Man kan till och med våga sig på en gissning hur det gått till.
Nenséns uppteckning av gafseletraditionen vet ingenting annat om Nils Andersson, än att "han var en flykting, som kommit över från Finland till Gafsele med sin ko, sin hustru och sina barn.
Man måste anta, att han redan i flera år bott i Sverige, antingen han som så många andra finnar farit över Bottenhavet för att vara sommardräng hos någon kustbonde och sedan inte återvänt, eller atthan som avskedad knekt efter freden 1660 stannat kvar i Sverige. Hans omvittnade "morskhet" inför rätten och även annars tyder onekligen på en viss världsvana, som man kan vänta sig av en gammalknekt. Men var han uppehållit sig före 1674? Alldeles utan ledtrådar är man inte.
Man vet att Nils Anderssons hustru hette Ella Henriksdotter. Man vet också, att hon talade svenska, "för hon hade varit i Sidensjö. Kanske var hon släkt med eller rent av dotter till en Henrik finnepå torpet Holm, som förekommer i skattelängder på 1600-talet. Men det fanns flera finntorp i Sidensjö, och säkerligen hade Nils sökt upp stamfränderna där, som flyktingfinnarna brukade, och stammatdär, så länge han kunde. Det kan inte ha varit någon längre tid, för "lösfinnar" var illa tålda av svenskbefolkningen, och värdfolket riskerade bötesstraff, för att de huste dem. Första gången var bötesbeloppet 40 mark.
Men längre in i skogarna mot lapplandsgränsen kunde lösfinnar bo som inhyses hos någon skattefinne utan större risk. Och "inhyses" betydde inte nödvändigtvis, att de bodde i samma gård. Lösfinnenkunde ha satt upp ett eget pörte och haft ko och egna svedjor i skogen. Så vet man, att det varit i Grundtjärn, den gamla finnbyn mellan Anundsjö och Liden. Där bodde ett par flyktingar, finnarnaOlof Andersson och Henrik Jonsson, i flera år, tills de fick köpa var sitt ödehemman i Junsele. I Grundtjärn hade också en Nils Andersson bott, tydligen på samma villkor, för vid Nätratinget 1667anmäldes, att "Nils Andersson från Grundtjärn köpt något hus och jord i Holm". När köpet anmäldes för tredje gången i augusti 1671, "klandrades" det av en granne, som ansåg sig ha bättre rätt tillstället, och Nils Andersson blev fråndömd torpet, fast han varit säker på sin sak, att han redan flytttat dit. Nu fick han ge sig därifrån, men vart? Först tillbaka till Grundtjärn-annat var väl inteatt göra--svedja, fiska och jaga och fara till vinter-och tingsmarknaden i Åsele för att göra affärer med handlarna från Umeå och Härnösand och byteshandla med lapparna liksom de andra ådalborna.
Om man nu gissa, att det är just denne finne Nils Andersson, som sedan kommer till Gafsele-han förekommer inte vidare i handlingarna rörande Grundtjärn-så kan man också tänka sig, att han varit medpå januaritinget i Åsele 1674, och att domaren, som nyss läst upp lappmarksplakatet för menigheten, gett Nils Andersson, den "husarme" finnen, det rådet att ta tillfället i akt och bli nybyggare i Åsele.
Under åren i Grundtjärn hade han med all sannolikhet både jagat och fiskat tillsammans med anundsjö och junselebor, och han kände nog till den "fiskebadsstuva" vid Gafselet, som junseleborna sattupp, och där de bodde under fiskesäsongen. Antagligen hade han också fått deras tillåtelse att bo i den, tills han kommit igång med nybygget, för någon osämja förekommer int-åtminstone inte förstatiden. Och fast stugan var enkel med jordgolc och britsar runt väggarna och en spis mitt golvet som lapparnas "arne" så var det bättre att bo i den än unnder en gran, som många andra nybyggare fickgöra. En god sak var att Lars Zakrisson, skattelappen på Semsjölandet, tog emot nykomlingarna med sådan välvilja. Han var välbärgad, som samer kunde vara på den tiden, och det berättas, att Nilsyngsta dotter fick vara hos honom, tills hon blev vuxen och kunde vara till nytta på nybygget.
Hushållet var nog stort med de fyra äldre döttrarna och sonen Henrik, som tillsammans med föräldrarna strävade med allt, som måste göras: rödja för bete och ängsslåtter, sätta upp hus för folk och fäoch stängsel kring gården samt fälla skog för svedjor, som sedan skulle brännas och rensas och besås med rovfrö och råg. Att skaffa mat till alla tog tid och arbete. De fiskade förstås i älven ochandra fikevatten, och något gav väl vånorna i skogen. Mjölk hade man gott om sommartid, då betet var rikligt på myrarna och på Koholmen, men sommarsmöret måste sparas till försäljning på marknaden.Bra tillgång på barkbröd fanns på tallmoarna, men ett drygt arbete var det, innan barken kunde förvandlas till bröd. Hur högt värdet av en tallskog i närheten av gården skattades, kan man se bl.a. aven anmärkning till Nils Spoles karta över Risbäcks by i Anundsjö 1697 "Byn har.... tallskog, som inte endast förslår för byns eget behov av brödbark, utan också till försäljning åt andra byar".
Någonstans i närheten av Nils Anderssons gård gjordes ett nybyggesförsök-stort mera blev det int-av den "stallbroder", som skall ha följt honom till Gafsele. Det kan inte ha varit någon annan än denAnders Andersson, som förekommer i första skattelängden, taxerad för 1 daler. Han och sonen Erik lämnade Gafsele omkring sekelskiftet för ett nytt försök i Holmträsk. Nils son Henrik började efternågra år ett eget nybygge längre upp på näset, men en verklig delning mellan honom och fadern blev det först 1688, då Nils vid tinget begärde en "skillnad" i hemmanet mellan sig och sina barn, så attHenrik skulle få behålla de "intakor han uppbrutit, sedan han giftade sig, och Nils fick behålla, vad han med sina andra barn uppröjt". Rätten förordnade, att synemännen sommaren därpå skulle bytamellan Nils och sonen. Av intresse är att båda begärde synemän från Junsele, av namnen att döma också de av finsk härkomst. Vid delningen fick Nils 2/3 och Henrik 1/3 av det ursprungliga nybygget,men "obytt behöll var och en den åkker, som de var för sig uppgjort".
Sedan Henrik lämnat hemmanet, skaffade Nils drängar till hjälp i arbetet, och det är nog ingen tillfällighet, att åtminstone en var från Grundtjärn, den ofta omtalade Matts Pålsson, ej att förväxlamed hällannybyggaren med samma namn.
Nu började också mågarna infinna sig. En av dem var kaplanens dräng Per Danielsson från Junsele, en slarver och Don Juan, som måste "förlika" sin förra fästmö i Anundsjö, innan han inför tingsrätten1684 högtidligen med "handslag stadfäste sin loven att äkta Marit Nilsdotter. Hans tid i Gafsele blev kort och olycksdiger, värst för svägerskan Ella Nilsdotter, som Åsele häradsrätt 1686 dömde tilldöden "enligr Mose lag", för att hon våren förut fött ett barn, vars fader svågern Per Danielsson var. Men denne hade dött ett par månader före tinget. Det hade skett så hastigt, att han "inte hunnitskrifta sig", och Ella fick ensam stå till svars för äktenskapsbrottet. Hon bedyrade, att hon blivit tagen med våld, då hon och svågern var på hemväg från Anundsjö, dit de lett en oxe till deraskyrkoherde. Som bevis för våldet berättade hon, att hon vid det tillfället brutit ena armen, och fadern Nils Andersson kom också ihåg, att Ella vintern efteråt inte kunnat koka gröten, för tt honvarit ofärdig i sin arm. Men annars uppträdde han inte till dotterns försvar. Han hade t.o.m. skickat sin dräng att hämta henne tillbaka, då hon strax före tinget försökt rymma till Junsele. Någonblödighet märker man inte hos honom vare sig då eller senare.
Ellas föräkringar möts med misstro. Varför hade hon inte genast berättat det som hänt för föräldrarna? Den döde svågern hade visserligen "i förstone någorlunda tillstått sin gärning men på sistoneställt sig som om han inte ville veta därav". Rymningsförsöket blev en ytterligare anklagelsepunkt, och rätten resolverade, att den "inte kunde Ella Nilsdotter från livsstraffet befria...PehrDanielssons själ är under Guds dom, syndakroppen ägnas en neslig begravning".
En dödsdom måste emellertid underställas hovrätten, och det är intressant att märka hur annorlunda den såg på detta mål. Enligt protokoll av den 20 febr, 1686 resolverades, att Ella Nilsdotter skulle"plikta med 80 dlr smt för horsbrottet och 40 dlr för skyldskapet och, där hon ej orkade, slita ris och stå uppenbara skrift".
Att domen gått i uppfyllelse attesterades året därpå av kyrkoherde och tolvmän i Anundsjö, som intygade, att då Ella "intet ägde att böta med, hade hon blivit för tingshusdörren hudstruken, ståttuppenbar skrift och blivit landshövdingedömet förvist". Hennes vidare öden är okända.
Till finnarna i Gafsele slöt sig redan omkring 1679 en junselebo, Anders Jonsson från Edens by, en yngre son till nämndeman Jon Andersson. Om honom har jag berättat på annat ställe, men det skadarinte med en repetition. Anders Jonsson började med ett nybygge en bra bit bortom de första gårdarna och var troligen redan då gift med Karin Nilsdotter. Annars hade väl inte hennes far Nils Anderssontillåtit "intrånget". Han såg ogärna, att han fick grannar, som skulle dela fiskevatten och jaktmarker med honom. Han villle inte heller tåla, att junseleborna fortsatte med sina sedvanliga jakt- ochfiskefärder på allmänningen mot Gafsele. Han stämde dem inför tinget i Resele 1681, "klagande att han blivit på allmänningen mycket trängder" av dem. Han fick medhåll av rätten, som förbjödjunseleborna att jaga och fiska på allmänningen "utan vederbörandes lov längre än en mil från deras by".
Detta blev anledning till mycket bråk, som fortsatte långt in på 1700-talet, eftersom Junseleborna i det längsta försökte hävda sina gamla jaktmarker, och ingen riktigt visste, var allmänningensgränser gick.En förargelse liknande den jag berättade om i samband med Mats Pålsson i Hälla (blad 1:20-21) drabbades Nils Andetsson av några år senare. Den finns inte omtalad i urkunderna men ärbevarad i traditionen. Det berättas att Nils Andersson en vår stod nere på älvbrinken och såg, hur många täljda spånor flöt förbi med strömmen. Han förstod att någon höll på med ett husbygge högreupp, säkerligen i Noret, alldeles inpå knutarna. Han skall ha blivit så ursinnig, att han genast ville rusa iväg och driva bort inkräktaren.
Men han måste lugna ner sig, när han fick veta, att inkräktaren var klockaren Adam Kristoffersson, och att denne hade lov att slå sig ned på prästbordet, som då sträckte sig ända ner till Noret.
Att Nils Andersson hade ett häftigt humör är tydligt, men han skall också ha varit munter och språksam och modig. Traditionen säger, att han varit så modig och tilltagsen, att han en gång sökt uppsjälva kungen för att begära skydd mot junseleborna. Vid stora bron i Själevad skall han ha stått, när kungen for förbi, och fått tala med honom om sina problem, och kungen hade lovat bekräfta hanssäkerhet, när han kommit tillbaka till Stockholm.
Fast denna tradition låter lite äventyrlig, är den så väl belagd i tid och rum, att den måste ha något verklighetsunderlag. Karl XI företog ju en resa upp till Torneå sommaren 1694, och vid både uppoch nedresan gjorde han uppehåll för att äta middag hos prosten i Själevad, och naturligtvis hade där samlats folk, som hoppades få se och och kanske tala med kungen. Nils Andersson kan mycket väl hastått dår han också, fast hans ärende kan inte ha varit det som traditionen säger. Något bråk med junseleborna förekom inte den tiden, och någon fara för Nils Anderssons "säkerhet" förelåg inte, förnu hade han "faste" på sitt hemman och hade redan skattat några år för det. Men bekymret och osäkerheten kan ha rört just skatten. Enligt lappmarksplakatets bestämmelser skulle Nils Andersson efterde 5 frihetsåren betala s.k. lappskatt, och den utgjordes dels i penningar, dels i naturprodukter. Ett lappskatteland räknades lika med 1/2 mantal, men Nils, som lagt under sig en så stor del avSemsjölandet, ansågs skatta för 1 1/2 mantal. Närmaste grannen Zakris Larsson skattade enligt skattelängden 1692 för sitt halva mantal följande:
i kronoskatt 1 dlr
haxepalkan 1 par lappskor
tionde till kyrkan----q lispund torra gäddor
lagmansränta----1 par handskar
Samma år betalade Nils Andersson:
i kronoskatt----3 dlr
haxepalkan----1 par lappskor
tionde till kyrkan----1 lispund tora gäddor
lagmansränta----1/2 lispund torra gäddor
Skatten upptogs av fogden från Umeå i samband med vintertinget. Samtidigt pågick marknaden, då både nybyggare och samer fick ihop de nödvändiga dalrarna till skatten genom försäljning av allehandalappmarksvaror till de uppresta köpmännen från Umeå och Härnösand. Och några större svårigheter tycks det inte ha varit-än så länge.
Men bistrare skule det bli. Redan vid uppbörden 1692 hade fgden Renhorn med sig en kungörelse från landshövding Strijk i Umeå, att också ångermanlandslapparna och med dem nybyggarna hädanefter skullebetala samma förhöjda skatt, som han hade föreskrivit i de andra lappmarkerna och det i kontanter, inte längre i naturaprodukter. Naturligtvis väckte det stor oro och förbittring, och vid tinget 1693framförde åseleallmogen sin protest. Vem som förde deras talan är inte omtalat i protokollet, men det var ord och inga visor:"Allmogen besvärade sig, att de äro av befallningsman Renhorn graverademed högre skatt än de tillförene varit vana att utgöra.....begärde att få veta, om sådant är Hans Kongl. Maj:ts vilja eller intet". Häradsrätten förklarade sig inte kunna yttra sig i detta mål, "tyremitteras allmogen till vederbörande höga överhet att i all underdånighet sin ansökan göra, om de förmoda sig någon påökt gravation kunna slippa".Det förefaller inte omöjligt, att dt var detta ärende, som Nils Andersson lade fram för kungen vid stora bron i Själevad, och i så fall kan han ha fått lugnande besked. Den strijkska skattläggningenhade mött motstånd över hela länet och måste avskrivas. Vid nästa skatteuppbörd i Åsele kunde allmogen till sin lättnad erfara, att skatten i stort sett förblev "vid det gamla", och att det kunde dåligga nära till hands att tro, att det var Nils Anderssons förtjänst.
En nyhet blev det i alla fall. Skatten i "persedlar" avskaffades, och allt skulle betalas i penningar. Nils Andersson i Gafsele, betalade 7 dlr, Anders Jonsson, hans måg, 5 dlr och lapparna mellan 1och 5 dlr, beroende på lapplandens stora och övriga omständigheter, som lappmännen redogjorde för vid uppbörden.
Nybyggarnas "säkerhet", som Nils Andersson skall ha vädjat för och som bestod i ett visst antal frihetsår och frihet från krigstjänst och extra pålagor, blev mycket riktigt bekräftad i det nya"lappmarksplakatet", som Larl XI utfärdade sommaren 1695. Men att detta dokument innebar en högst väsentlig skärpning av kraven på nybyggarna, stod väl inte klart för alla förrän senare.
Medan förordningen av 1673 inte fordrade något verkligt åkerbruk på nybyggena, stadgades nu, att en nybyggare under frihetsåren skulle ha odlat upp åker, röjt ängesland och t.o.m. anlagt humlegårdsamt satt upp ett visst antal hus och stängsel kring gården. allt enligt vad som gällde för hemman i kustbygderna. Många nybyggesförsök i lappmarken skullle komma att stupa på de kraven. Men iGafsele var man redan i full gång, och hade det på det hela taget bra.
Genom de många tingsprotokollen rörande gafseleborna kan man åtminstone glimtvis få en inblick i hur de inrättat det för sig. Om själva stugorna får man inte veta något direkt. Me de var vanligafinnpörten med en jättestor ugn och liggplatser ovanpå "jällen" som omnämnes i en barnramsa, upptecknad av Nensén. Den väldiga stenhögen på det ställe, där Nils Anderssons stuga skall ha stått, ärkanske en lämning av pörtespisen. På gården hade Nils bl.a. en badstuga, ett härbärge för svedjeråg och korn och en jordkällare, där han förvarade smörbyttor och kaggar med saltfisk. Det mesta varväl avsett att säljas på marknaderna, åtminstone smöret. Bröd av enklare slag bakades till julen. I vardagslag tycks man ha ätit mycket gröt av rågskräde blandat med barkmjöl. Det fordrades krafteratt stampa ihop en sådan gröt. Inte underligt att Ella Nilsdotter inte kunde koka gröt den vintern hon var ofärdig i en arm.
Rågen maldes på handkvarn, och för kornet hade man en "grynstamp" av den typ, som användes allmänt på den tiden och som bestod av en tjockbottnad tunna och en nedtill spikbeslagen stamp med handtag.

**********************
GAFSELE FINNEMARK.
I männens klädedräkt ingick ett typiskt finskt ytterplagg, "gråskjorteln" av vadmal, som drogs över huvudet och höllls samman av ett mässingsbeslaget bälte. Det har förekommit i Värmlands skogsbygderända in på 1800-talet och har berömts för att den gav skydd mot både köld och väta. Vadmal köpte man från Anundsjö eler av handlarna på marknaden. Först senare började kvinnorna i Gafsele vävasjälva. Också hampan till näten köptes utifrån. I Ådalen fanns några bönder som börjat odla hampa, men det blev inte så bra, så man föredrog att köpa den, som härnösandsborgarna importerade ochsålde. Annat som måste köpas var krut och bly för jakten, som än så länge jämte fisket var viktigare för uppehället än jordbruket. Det var framför allt jaktbytet som gav pengar.
Värdefullast var bävern, både för skinnets och bävergällens skull, men också järv och räv var eftertraktade. Där sköts och gillrades för alla möjliga villebråd, och i "sörkörarnas" skrindor hopadespälsverk, fågel och harar. Gafseleborna hade kärt av fjällsjö och junselebor att den direkta handeln med köpare söderut var mer lönande än marknadshandeln med borgarna från Umeå och Härnösand, ochnär vi läser i tingsprotokollet 1690, att Nils Anderssons dräng, Matts Pålsson "sades vara till Kopparberget förrest", är det lätt att förstå, att han hade skrindan full med lappmarksprodukter, somhan skulle sälja till gruvfolket för husbondens räkning. Kopparberget vid Falun hörde liksom Stockholm till de orter, där bönderna hade rätt att sälja "sin egen avel", d.v.s. gårdens avkastning-tillhandlandenas stora förtret. Hur mycket som verkligen var gårdens "avel" är väl osäkert. Nog smusslades det åtskilligt med byteshandeln med samerna, då inte bara rovor och brännvin utan också krut,bly och tobak kunde lämnas mot renostar och skinn.
En verklig olycka för Nils Andersson och hustrun Ella blev sonen Henriks giftermål med den senare så beryktade "hustru Brita i Gafsele". Hennes trätor och slagsmål fyller tingsprotokollen ett partiotal år framåt. Hon är också ihågkommen i traditionen, som säger att både hon och Henrik var "elaka och vilda människor". Kanske var Brita värsta, och något kunde bero på hennes härkomst. Brita vardotter till Olof Andersson, en av de förut omtalade finnarna som flyttade från Grundtjärn till Junsele. Han var på sin tid en beryktad "visfinne", som troddes kunna trolla. Somliga ådalsbönderanlitade honom, när de ville vara säkra på att få "öllycka" vid bryggningen. Det gick till så att de sände en betrodd gumma till honom med lite malt i en påse och en "vit penning". Med penningenrörde han om i maltet under diverse besvärjelser och hokus-pokus. Gumman vände så hem igen med det förtrollade maltet-den vita penningen behöll han. Detta och andra trollkonster som han förövat kom idagen vid den stora trolldomsprocessen på 1670-talet, och Olof dömdes att slita spö och springa gatlopp. F.ö. var han stursk och storordig, och en gång dömdes han till böter för att han förolämpattingsrätten i Resele. Vid samma ting blev hans hustru och dottern Brita bötfällda för att de okvädat och slagit en grannhustru.
Denna Brita Olofsdotter var det nu som kommit till nybygget i Gafsele och med henne all den ofrid och osämja, som avspeglas i tingsprotokollen. När hennes elekhet blev för stor och handgriplig,anklagade svärföräldrarna henne hos tingsrätten, och vid de omständiga förhören berättades, hur hon överfallit svärmor Ella med slagsmål och glåpord, hur hon slagit sitt svärfolks vallhjon en blånad,hur on låtit sina barn snatta saltfisk och smör ur Nils källare o.s.v. Men hon anklagades också av lapplänsman för att hon slagit honom tre örfilar, när han kom å tjänstens vägnar för att "båda iskjuts" åt tingsfolket, och av prästen för att hon och mannen ofredat honom i prästgården och hotat att "inom tre år ta av honom kappan och vita kjortelen". Bakom det sista kan man ana gammalt groll.Prästen var den junselefödda Daniel Edin, och hans far, den aktade nämndemannen Salmon Persson i Eden, hade suttit i rätten, som utdömde betesstraffet på fadern och henne själv.
Inte heller tingsrätten i Åsele var mild mot hustru Brita utan dömde henne flerfaldiga gånger till böter under stränga förmaningar och med hot, att om hon inte bättrade sig, skulle hon med mannen"bli skild från sitt svärfolk". Böterna kunde hon naturligtvis inte betala med penningar, utan hon fick efter vanligheten i Åsele "plikta med kroppen", men mycket bättre tycks hon inte blivit av det.
Det kan inte förnekas, att finnblodet ibland också kokade över hos de hårt prövade svärföräldrarna. Så t.ex. när Brita år 1698 "beryktat" hustru Ella för att ha övat trolldomskonster tillsamman medsina döttrar på "helge torsdags" morgon, Kristihimmelfärdsdagen. Hustru Ella svarade med att anmäla för tingsrätten, att Britas döttrar-Ellas barnbarn-"brukade signerier med boskapen". Det måstesjälvfallet bli tingsförhör om den saken, för signeri var straffbar vidskepelse, fast inte så gruvlig som trolldom.
Vid förhören erkände flickorna, de var i 15-års ålder, att de hade tagit nöthår, som de blandat med salt och lagt i en skälla, och på en söndagsmorgon hade de gett det åt boskapen att äta, för attden skulle hålla ihop under sommarbetet i skogen. Till sådana signerier med salt hörde alltid någon, som man nu kan tycka oskyldig ramsa, som slutade med gudsnamnet. Det räknades som en svår hädelse,och det var bra för flickorna, att de inte pressades på den punkten. Domen blev därför tämligen mild: "De skulle sitta i stocken framför kyrkan en söndag och av prästerskapet undervisas".
Vad beskyllningen mot hustru Ella beträffar, tystades den helt enkelt ned, mycket tack vare prästen herr Daniel. Men att hon haft något fuffens för sig på den urgamla vårfestdagen måste man nog anta.Det som berättades av åsyna vittnet hustru Brita om det utklädda "beläte", som Ella och döttrarna fört i någon slags procession, påminner alltför mycket om de vårfestriter, som på "helge torsdag" förekom i det inre Finland, därifrån så många skogsfinnar kommit, Elllas släkt kanske också. Vem kan förtänka Ella, om hon efter de många och svåra nödåren på 1690-talet en vår tillgrep urgamla trolldomsmedel för att säkra återväxten.
Om sådana riter till främjande av skörden också senare förekommit i Åsele-det finns inga direkta belägg för det-, så har de väl snarast kommit från Anundsjö, där det var sed, att kvinnorna på fettisdagen skulle stå på skidor i "rännbacka". Den som stod säkrast och längst skullle till hösten skörda det längsta linet. En åselefödd gumma i Vilhelmina ville ännu på 1870-talet och stå i "rännbacka" på fettisdagen, fast hon var gammal och skröplig. Den som 50 år efteråt berättade om henne förstod inte, varför hon gjorde så. Förstod hon det själv? Och var det i så fall kornskörden hon ville rädda?

Med tiden försvann de purfinska inslagen i gafselelivet. I stället skedde en hastig försvenskning där, även myndigheterna fortsatte att tala om "gafselefinnarna". Så var t.ex. alla Nils Anderssons mågar svenskfödda. De mest betydande var Anders Jonsson från Junsele, redan omnämnd, och Ingel Persson, som jag också berättat om. Efterkommande till honom finns bl.a. i Harrsjön.

Död:
troligt dödsår

Nils + Ella Henriksdotter. Ella (dotter till Henrik Jonsson) föddes cirka 1630 i Grundtjärn, Anundsjö; dog den 21 Apr 1711 i Gafsele, Åsele. [Familjeöversikt] [Familjediagram]

Noteringar:

Kom från Sidensjö