September 2022. Det är en torsdag fylld av regnskurar även om solen korta stunder lyser över byn Alanäset vid Flåsjön.

Roger Eriksson, som bor i en röd kåk alldeles vid korsningen mot Gäddedevägen, tar på sig ytterkläderna.

– Det är något jag ska visa dig, säger han och vi går över gårdsplanen bort mot en liten vik av sjön några hundra meter bort.

Uppe på höjden intill, kantad av en naturlig park av ungbjörk lyser kyrkan, och sjön ligger mörk och lugn, endast störd av några regnskurars piskande mot vattenytan.

Vi är på gamla flottningsplatsen. Nu är det också Alanäsetbornas samlingsplats med bakstuga, stor samlingslokal, gamla Skepparbostaden där man kan ha mindre samlingar och så alla påminnelser från förr. Som gamla timmerbogseraren Aktiv, uppdragen på land.

– Den kom hit i delar och monterades ihop där på andra sidan nedanför kyrkan, säger Roger och pekar mot en stenmur nere vid vattnet.

Efter vägen mot skepparbostaden berättar han om allt som byborna skapat och fixat tillsammans.

– Om det ska hända något i en liten by måste man själv ta tag i saker.

Och allt blir så tydligt runt om oss där spåren efter mänsklig kreativitet och skaparlust talar till oss från alla håll.

– Här ska du få se, säger han när vi kommer fram till förstubron.

Han pekar på en gammal rostig bärplockare som hänger på väggen vid ingången.

– Den hittade de när de draggade, troligen är det någon av dem som använde den. Den har hängt här sedan dess.

Vi låter den vandra varsamt mellan våra händer. Känner vördnad.

– Det här är alltså vad som är kvar efter den där olyckan.

Onsdagen 9 september 1964 var en solig, men mycket blåsig dag. Klockan var nio på onsdagsmorgonen när fem personer, två makar, en mor och hennes son från Alanäset, samt en kvinna från grannbyn Sörvik hade planerat att med båt ta sig ut på Haraholmen i Flåsjön för att plocka lingon.

Roger var 13 år då och gick i skolan och har ett klart minne av händelsen trots att det gått många år.

– Haraholmen är en ganska stor holme utanför Sörvik där jag bodde då. Den där holmen hade de avverkat och bränt som de brukade göra. Efter något år hade det därför blivit mycket lingon där och folk vallfärdade dit för att plocka. Det var dit de här fem byborna skulle den där dagen.

Det hade varit väldigt blåsigt och den ökända nordvästvinden gjorde sjön hotande och stingslig. Vågorna gick höga.

– Flåsjön är stor och det blås på bra och snabbt och mycket, det brukar oftast vara nordvästvinden så det var väl det då också.

De fyra som var bosatta i Alanäset åkte ut därifrån med båten och följde sedan västra stranden till Sörvik där de tog upp den femte bärplockaren. Där hade de också erbjudit en sjätte person, Roger Erikssons släkting Margit Näsström, att följa med.

– Men hon hade alltid sådan respekt för sjön och var rädd för blåsten så hon tackade nej.

De tog sig sedan troligen utan större problem den en kilometer långa sträckan över sjön till Haraholmen. Där tillbringade de sedan några timmar och hade full sysselsättning med att fylla hinkar och bärkontar med lingon.

De fikade troligen och hade det ändå ganska fint där i lä, nöjda med sina lingonskördar. Men om de tittade längre ut mot sjön skulle de se att det gick vita gäss i sundet. Kanske malde ändå en viss oro över hur de skulle klara färden över.

Vid halv tre på eftermiddagen tittade Rogers släkting Margit Näsström ut genom sitt fönster i Sörvik och bortöver sjön. Hon hade då sett några personer och båten på stranden till Haraholmen. Hennes slutsats var att de då gjorde sig i ordning för att gå i båten och åka hem.

Så fylldes båten med folk och lingonhinkar.

Motorn gick igång, de puttrade ut en bit, men redan efter någon minut började, enligt vad senare tolkningar kommit fram till, motorn att krångla och båten tappade styrning.

– Det allmänna som sades efteråt var att det var en alldeles för liten båt för så många personer, säger Roger Eriksson.

Den var för tungt lastad och det var nog inte så många centimeter till godo till vattenlinjen. Paniken måste ha spridit sig snabbt. Ingen av dem var heller simkunnig.

– Eftersom det var september och kallt i vattnet skulle jag tro att det inte hade hjälpt heller, säger Roger.

På några fasansfulla ögonblick var allt över. Kvar på de böljande vågorna guppade en bärplockare i plåt. Båten flöt upp till ytan och seglade herrelös mot sydost. Tystnaden lade sig över sjö och bygd.

Det var först när maken till modern och sonen kom hem från sitt arbete sent på eftermiddagen som några av byborna förstod.

I skymningen kunde de höra hur mannen gick fram och åter längs stranden och ropade sina anhörigas namn.

– Det lät förtvivlat och ångestladdat när han gick och ropade där i mörkret. Det var ju alldeles kolsvart. Det är sådant man inte glömmer, säger Roger Eriksson.

På onsdagskvällen kom polis och räddningstjänst till platsen för att börja söka, men det var mörkt och fortfarande storm, så det sköts upp till nästa dag.

På torsdagsmorgonen gick den fruktansvärda sanningen upp. Alla fem hade drunknat. Båten hittades på östra stranden av sjön, sju kilometer bort. Den hade drivit med i vindriktningen.

– Även jaktlagen lade ned jakten för att vara med och söka. Både polisen var där och brandkåren, och förutom bybor kom även folk från tidningarna. Det togs någon bild där jag sitter i en båt på väg ut för att hjälpa till med draggning. Men det är en fejkad bild, jag var aldrig med och draggade, säger Roger Eriksson.

– Jag fick i stället sköta om matkantiner som skickades dit från skolan i Strömsund. Jag tog emot de där och såg till att de kom på plats.

Det var svårt med draggningen eftersom det var storm i flera dagar.

– Det tog lång tid innan de tre första hittades. Den fjärde hittades först på våren av en same som var ute med renarna. Den femte finns kvar därute någonstans.

Många år efter olyckan hölls en sjöbegravning för den person som aldrig hittades.

– De hade begravningen där ute på Flåsjön och folk skjutsades dit med gamla flottningsbåten Aktiv. Det kan inte ha varit så många begravningar av den sorten i någon av de här sjöarna, säger Roger.

– Det var ett hårt slag för en liten by som Alanäset där alla kände alla och hade nära sociala kontakter.

Tre gårdar i byn blev tomma på grund av olyckan, bland annat mack- och pensionatsrörelsen, som ett av paren drev.

Skribent & krönikör på ÖP

stefan.nolervik@op.se • 063–16 16 25