Långt bort i skogen, en onsdag i september när det mesta lyser gult. Då kör jag sakta längs en skogsbilväg.

Det är på andra sidan Sundsjön, från 45:an sett, och någon mil från Hotings samhälle.

På ett par ställen visar små pilar riktningen, ”Klippsta” står det på dem.

Kilometer efter kilometer med ändlös skog, som glöder, och med den blågrå vattenspeglingen från Sundsjön lysande genom slyet på ena sidan av vägen.

Framme. Packar med kamera och går den väl upptrampade stigen genom skogen.

Efter hundra meter är det som att himlen och skogen öppnar sig. Solen lyser igenom vid en avsats högt uppe på ett berg.

Med klivet upp på avsatsen känns det som att komma till själva ursprunget för den lilla människan och hennes kamp. Vi är i Klippsta, kronotorpet, Johan och Kristinas lilla hemman.

Bakgrunden:

Johan och Kristina hade bildat familj och hade sonen Erik. De behövde någonstans att bo och Johan hade fått en timmerkoja i lön för ett jobb han gjort i Tåsjö och nu fraktades timret till den plats de valt ut på Johans föräldrars mark en bit upp från Rönnviken i Sundsjön. Där byggdes en lada till den enda ko paret hade, och till huset användes virke som han fått ta på föräldrarnas mark.

1904 flyttade de in i sitt nya hus.

Men så kom rykten i slang. Johan skulle ha avverkat skogen på kronans mark och använt timret till bygget. Den som då var jägmästare i området såg inte med blida ögon på detta utan skrev ett brev till ansvariga i huvudstaden.

Johan berättade som det var, att de hade sökt tillstånd för att bygga ett kronotorp, att han använt timmer från föräldrarnas mark och ingenting annat. Att allt i övrigt bara var onda rykten.

De blev anmodade att riva stugan, men de vägrade. Vart skulle de ta vägen? De hade tre barn och Johan var på veckorna borta på skogsjobb för att de skulle överleva.

Nu vilande på förstubron. Googlar. Försöker hitta berättelsen om livet för en fattig familj i Norrland, om skogsarbete och vardagsbekymmer, men ändå om framtidstro om att allt skulle bli bättre.

Här bodde de med bergen runtomkring, den sluttande ängen mot nordost och sjön långt där nere. Och Råberget ännu längre bort, det berg som Kristina var tvungen att runda för att komma till båtlänningen nere vid sjön. Där rodde hon sedan över till Rörström där hon handlade och sedan hela vägen tillbaka. Och allt hon fick bära uppför de sega stigningarna mot hemmet i Klippsta.

Men det var inte det enda familjen fick bära. De hade också kampen mot myndigheterna.

När Johan var borta på jobb kom de en dag och rev stugan. Kristina, som var gravid, och de tre barnen fick hastigt fly till svärföräldrarna i Rönnviken.

Grannar i bygden kunde inte stillatigande se på hur familjen behandlades utan de byggde upp stället på nytt. Johan och Kristina och de fyra barnen flyttade in igen och de började odla upp marken runt omkring, men stugan revs igen och nu blev de dessutom dömda att betala böter.

70 riksdaler skulle betalas till staten för att de trotsat beslutet och flyttat tillbaka. Men de kunde förstås inte betala. Så mycket pengar fanns inte.

Johan blev då bötesfånge, vilket innebar att han fick sitta i fängelse för att sona sitt brott. Straffet skulle avtjänas på fängelset Vita Duvan i Härnösand, dit Johan gick från Klippsta. Där satt han inne i ett par veckor och sedan gick han tillbaka.

När han kom hem var stugan på nytt riven.

Men vad som revs om dagen byggdes upp om natten. Samma grannar som varit behjälpliga vid förra återuppbyggandet ställde nu upp igen. 1909 kunde Johan och Kristina, och barnen, äntligen flytta in på riktigt. Då gav staten med sig och beviljade tillstånd.

Livet blev nu lite lättare, men sjukdomar, svåra förlossningar och död var ständigt närvarande. Lille Kuno dog bara något år gammal efter att ha dragit ner en gryta med kokande lut över sig. En syster skulle se efter honom när mamma Kristina gått till Rörström för att handla, men i ett obevakat ögonblick, när systern gått till ladugården för att se efter korna, skedde den tragiska olyckan.

Författaren Inger Henricsson från Dorotea var dotter till Johan och Kristinas första barn Erik. Hon har skrivit boken ”Stannfåglarna”, som berättar historien om Klippsta. Om familjen som inte ville emigrera till Amerika eftersom Kristina var ängslig för överfarten. Därför hamnade de i Klippsta där de utan tillstånd byggde sig det lilla huset på arrenderad kronomark.

Boken och berättelsen har fått stor spridning och Inger Henricsson har även blivit prisad för den.

Inger svarade i sin mobil. Hon berättade att det finns ett stort intresse för Klippsta. Många besökare tar sig dit på sommaren.

– Jag har varit där och tagit emot några skolklasser och berättat om historien kring Klippsta, och de har varit väldigt intresserade och nästan inte velat gå därifrån, sa Inger Henricsson.

Klippsta berör. När man tar till sig historien är det omöjligt att inte reflektera över hur mycket vi har dessa människor att tacka för sitt slit och engagemang i svåra tider. De som banade väg och bröt nya marker.