Text-dokument

Kvinnan hette Sara Margareta Jönsdotter, född år 1805.Hon var gift med Samuel Edman född år 1800. De var bosatta i Strömnäs by i Wilhelmina socken i Lappland.

I juli månad 1825 fanns det bara två gårdar i Strömnäs. Det var en nybyggare som slagit sig ner här uppe bland fjällen. De behövde all tänkbar arbetshjälp för att klara av de hårda livsbetingelserna.

Kvinnorna i byn turades om med att sköta de båda gårdarnas boskap och hemmagöromål som mjölkning, ystning och smörtillverkning med mera. Genom den arbetsfördelningen så kunde den ena av hustrurna delta i myrslåtterarbetet som ofta var belägen långt från hemmet.

Vid ett sådant tillfälle var Sara från Edmansgården ensam hemma i byn. Det var i början av veckan då boskapen var ute på bete. Men plötsligt på eftermiddagen kommer kor och getter rusande råmande, bräkande tillbaka till gården. De trängdes för att komma in i ladugården, vild kalabalik uppstod.

Byn ligger vid en myr och där fanns en kavelbro som var utlagd för att kreatur och folk skulle kunna komma över myren utan att bli allt för blöta. Man kunde också på kavelbron föra kreaturen mellan gårdarna och sommarladugården över till de saftiga betesmyrarna som låg på andra sidan den här sumpmyren.

När Sara Edman hörde de väsen som djuren åstadkom anade hon att de blev jagade av något vilddjur, kanske var det björn som var i farten nu igen. När hon kom ut på gården såg hon att den fina skällkon saknades i flocken. Då förstod hon att björnen hade slagit på hennes område!

Hon rusade direkt från stugan där hon var i färd med att forma en ost i ostkaret, tog fram gubbens mynningsladdare, ordnade med en rejäl laddning, tömde i krut och satte på en tändhatt. Hon tog bössan under armen och smög sig ut till skogsholme ute på myren. Holmen låg öster om kavelbron. Vinden låg på från väster så björnen kunde inte känna vittring av henne.

Då hon nådde holmen hörde hon enstaka klunkar från koskällan. Då förstod Sara att endera hade skällkon gått ned sig på myren eller så höll björnen på att slakta kon. Koskällans klunkanden ledde henne över holmen tills hon i skydd av roten till en omkullblåst större gran kunde närma sig den plats på holmen där hon kunde se myren och kavelbron.

Sara kröp ner bakom granroten och kikade fram mellan torv och tåger. Här blev hon varse det hon anat. Mitt på myrens kavelbro låg hennes präktiga mjölkko med den lurviga besten över sig. Björnen slet i kon med både tänder och ramar, drack blod och slet i kons varma kött.

Sara Edman låg en lång stund med bösspipan instucken mellan granrotens tågverk. Hon iakttog björnens ivriga och giriga frossande på sitt byte. Men sedan Sara lugnat ner sig själv efter den hastiga och nervkittlande vandringen tog hon några djupa andetag i förberedelse för det avgörande bösskottet. När Björnen ändrade ställning fick hon ett bättre läge och då kramade hon avtryckaren på lodbössan. Krutröken la sig tung över Sara och skottet ekade långt bort genom Malgomajdalen. Skottet blev en fullträff, björnen lade sig ned med huvudet mot den döda skällkon. Den i trakten länge fruktade boskapstjuven hade fått bita i gräset.

Efter en stunds väntan gick Sara fram till kavelbron där hon gav björnen ett hjärtstick med kniven som hon hade i sin bältrem. Hon såg på sin mjölkko som låg där under den döda björnen. En känsla av saknad och sorg gick genom henne, men efter ett tag så kom även en känsla av tillfredsställelse över sitt jaktbyte. Nu gick hon lugnt tillbaka hem med bössan i handen. Hemma gjorde hon färdig den påbörjade osten, mjölkade de båda gårdarnas boskap och ordnade med mjölken i tråg och skålar. Hon avslutade arbetet med att rätta till det som förövrigt var nödvändigt för dagen.

Utrustad med bärmes, yxa och ett par kraftiga knivar gick hon sedan tillbaka till myren där hon började med det dryga arbetet att flå och stycka både björn och ko.

Innan det var dags att mjölka boskapen nästa morgon hade Sara Edman i sin mes burit hemköttet av båda djuren. Två försvarliga kötthögar låg nu på granrisbädden framför ”mastun” (matboden).

När boskapen nästa morgon åter var ute på bete la sig Sara att vila ett par timmar, därefter återgick hon till mastun där finstyckningen och nedsaltningen av köttet gjordes. Två dagar senare rök det ur gårdens rökbastu där en stor del av köttet konserverades genom basturökning.

När slåtterfolket kom hem på lördagskvällen stod Sara Edman ute på förstugubron och ropade in folket från de båda gårdarna till en gemensam måltid. Redan när hon bjöd in alla så spred sig en undran över vad som Sara hade hittat på. Men väl inne i stugan övergick denna undran i gapande förvåning då de fick se allt gott som Sara dukat fram på matbordet. Här fanns en god kraftig soppa, rökt och kokt kött av nöt och björn, bröd, ost och smör.

Slåtterfolket som under hela veckan levat på långmjölk och fisk åt nu av hjärtans lust. Glädjen och kraften återvände i de trötta kropparna.

Nästa veckas slåttermatsäck blev både ymnigare och mera varierande tack vare Saras lyckade björnjakt.

Vid det här tillfället var Sara gravid och redan 2 månader efter björnjakten födde hon sin förstfödde som fick namnet Johannes Edman. Johannes blev en ovanligt kraftig karl och även duktig jägare som lade ner flera björnar och älgar på skogarna kring Lövnäs och Stornäs i Wilhelmina socken.

Sara Margareta och Samuel Edman fick 8 barn varav det sista föddes när Sara var 46 år gammal.

Än idag finns många ättlingar till nybyggarna Sara och Samuel Edman i trakterna kring Wilhelmina men naturligtvis är det ändå flera runt om i Sverige och i andra länder.
Hälsa och krafter har varit ett kännetecken för Edmansfolket som alltid funnit på utvägar vad som än må ha mött dem på deras vägarrunt om i världen.

Gusten Rolandsson