Grels Grelsson

Noteringar:

2:e son till Grels Larsson.

Familj/Make/Maka: Okänd. [Familjeöversikt] [Familjediagram]

1. Pål Grelsson föddes före 1604 i Mo, Junsele; dog efter 1646 i Vallen (Junselevallen), Junsele.

Noteringar:

GRELS LARSON I MOO (av Rune Blomström)
Förekommer i längderna 1545-94. Vid det lugna selet nedanför Edenforsen i Ångermanälven-Storån kallad- har människorna under långa tider tillbaka funnit ett par idealiska platser för bosättning. Detta resulterade i ett par av de första och största byarna Eden och Mo båda med naturlig ängsmark och närhet till fiske. Här vid Mo rinner också Uman-ån ut i selet och bildar en naturlig plats för den första kyrkbyn. Hit sökte sig också nykomlingar från kusten och landstigningar i Själevad och Nordingrå och Resele-Lidenbönder hade redan utägor har då Grels Larson vår förste säkre anförvant dyker upp i skattelängderna redan under Gustav Wasas regeringsperiod. Före hans inträde i historien finns inga bevis eller noteringar om hans släktskap och här förekommer lite delade meningar mellan forskarna Jonas Högberg och Pelle Henricsson, som "förmodar" att Grels är bror till den "rike bonden Pedher Larson, som äger hela Eden. " Naturligtvis kan Grels vara bror till Pedher, men det märkliga är också, att det särpräglade namnet "Grels" också förekommer i Seel, Resele vid samma tid år 1571, där Påll Grelson står för hemman, även det ett namn, som dyker upp senare i Mo för Grels Larsons sonson! Namnen följde från far till son under denna tid och Grels-namnet förekommer inte på någon annan plats ovanför Graninge . De flesta bosättningarna och nybyggarna i Junsele följde älven från Resele upp till Mo, varför mycket talar för släktskap med Resele-bönderna. Det här gäller ju tider då tillvaron för många Resele- och Junselebönder trasades sönder och samman av 1500-talets krig och ideliga krigstjänster, som fördärvade både hälsa och planerat liv. Krig kostar också pengar olika skatter och hårt klimat skapade nödår, sjukdomar, barnadödlighet och olycksfall krävde fler offer än i dag och änkornas antal på gårdarna var påfallande stort.
År 1535 kommer de första anteckningarna om Mobönderna, byn uppdelas i två områden, Moo och Märgård, och de första hemmansägarna voro:
Moo= Tomas och Erik
Märgård= Olof och Eric
Wallen, byn vid Betaresjöns n.v. ände, var den största med 8 hemman, därefter Moo by som 1543 hade 6 hemman, och hela Junsele hade 19 skattebönder med tillsammans 246 Seland åker= c : a 80 hektar- och år 1558 hade, man 114 kor.
Grels Larsson förekommer första gången i handlingarna år1545 i Bölen vid ett enda tillfälle, men senare i Moo där han står som ägare till gård nr.1 (som senare ändras till både nr. 3 och nr. 5) till år 1594 och noteras i samtliga tiondelängder samt Älvsborgs Lösen år 1571. År 1564 ägde han 7 kor och 1571 skattar han för:
Sölff (silver )= 4 lod
Jern (järn) 9 m/s
Kior (kor) 5st
Stod (sto) 1st
Får ? 15 m/s
Löper(tillgångar) 90m/s 9m/s
Utgjorde (skattar):
Sölff = 1/2 lod
Jern = 2m/s
1563 noteras att han har en hustru (okänt namn) och senare förekommer hans söner Joseph- och Grels Grelson, båda i Moo samt Hindric Grelson, som bosätter sig på andra sidan älven i Krånge.
1565 är han antecknad som Knekt i Erik den 14:s armé, där han kan ha deltagit i "Nordiska sjuårskriget" mot Danmark, Norge, Polen och Lübeck, som slutade med förlust för Sverige och föranledde den dyrbara freden med "Älvsborgs Lösen". Danmark-Norge ägde dessutom Jämtland, Härjedalen och stora delar av Medelpad med gräns genom Bodum-Ragunda-Graninge, varför även denna gräns bevakades av norrländska knektar.
Därutöver kan tilläggas att det finns anledning förmoda ett nära samband med "Grels-släkterna i Graninge och Långsele (Nordsjö). Grelssläkten i Mo blir dessutom ursprunget för senare Eliasson-Selin-släkten därstädes samt "Per Salmons-folket i Lillegård".
Efter Grels Larson övertager sonen Joseph Grelson gården i Mo, som fortsättningen får visa och andre sonen Grels Grelson lämnar efter sig sonen Pål Grelson, som fick en så intressant och väldokumenterad livshistoria från denna sparsamma skriftperiod, att den förtjänar att omnämnas i ett eget kapitel längre fram.