Sven Fritiof Hansson

Sven gift Hildur Maria Byström den 26 Dec 1954. Hildur (dotter till Per Olof Byström och Märta Emelinda Olofsdotter) föddes den 3 Okt 1926 i Holmträsk, Åsele; dog den 28 Feb 2010 i Åsele, Lappland. [Familjeöversikt] [Familjediagram]

1. Levande

Per gift Edit Anselina Svensson den 24 Okt 1926. Edit (dotter till Sven Valentin Markusson och Eva Lovisa Olofsdotter) föddes den 14 Feb 1896 i Säljberg, Åsele; dog den 26 Feb 1991 i Hälla, Åsele. [Familjeöversikt] [Familjediagram]

Noteringar:

Flyttar till Varpsjö 1888.

Hans* gift Elisabet Petronella Svensdotter den 2 Jun 1888 i Åsele, Lappland. Elisabet (dotter till Sven Petter Svensson och Gertrud Brita Nilsdotter) föddes den 5 Okt 1860 i Varpsjö, Åsele; dog den 13 Aug 1938 i Varpsjö, Åsele. [Familjeöversikt] [Familjediagram]

Sven gift Eva Lovisa Olofsdotter 1879. Eva föddes den 24 Sep 1854 i Anundsjö, Ångermanland; dog den 2 Jul 1933 i Säljberg, Åsele. [Familjeöversikt] [Familjediagram]

Per gift Sara Agata Hansdotter den 24 Jun 1853 i Åsele, Lappland. Sara (dotter till Hans Hansson och Magdalena Abrahamsdotter) föddes den 26 Feb 1830 i Yxsjö, Åsele; dog den 22 Sep 1869 i Hälla, Åsele. [Familjeöversikt] [Familjediagram]

Sven gift Gertrud Brita Nilsdotter 1859. Gertrud (dotter till Nils Nilsson och Gertrud Eliasdotter) föddes den 15 Sep 1831 i Rörström (Röström), Tåsjö; dog den 7 Mar 1873 i Varpsjö, Åsele. [Familjeöversikt] [Familjediagram]

Noteringar:

Övertar hemmanet Kommer från Gafsele 1857. Flyttar till Lomsjö 1858, till Getvattnet 1870. Torpet vid Getvattnet
Utdrag ur: Norrland i ord och bild.Det var en vacker vårdag år 1870 - närmare bestämt fredagen före pingst. I skogarna norr om Lomsjön i Åsele socken kom en liten skara vandrande. Det var man, hustru och dotter samt tre kor, några får och getter. Målet för vandringen var den lilla sjön Getvattnet, belägen mellan Lomsjön och Afvasjön. Fram emot kvällningen nådde man fram till sjöns södra strand, där ett provisoriskt läger tillreddes.
Detta tillgick på så sätt, att en "gapar-koja" byggdes för expeditionens mänslika medlemmar, sedan korna, fåren och getterna tjudrats under var sin gran. så gick man till vila efterdagens strapatser.
Det hade gått utför för Markus Eriksson. Han var från Gafsele men hade slagit sig ned på ett hemman i Lomsjö tillsammans med hustrun, Märta Lisa Danielsson från Mårdsjön i Dorotea. I sitt äktenskap hade de fått fem barn, av vilka de fyra äldsta voro gifta och hade flyttat hemifrån. Endast den 14-åriga dottern Märta var kvar hemma. År 1863 började svårigheterna, det blev "oår", inte bara ett utan det följdes av ytterligare sex. Markus Eriksson råkade i skuld, såg sig inte i stånd att betala den, och resultatet blev den ovan skildrade flyttningen, sedan hemmanet gått till fodringsägarna.
Det kändes hårt, i synnerhet som till hemmanet hörde ganska värdefull skog, som kunnat avhjälpa svårigheterna, om tillräckligt anstånd erhållits.
Nu började en tid av hård möda för nybyggarna vid Getvattnet. Det gällde inte bara att skaffa folk och fä tak över huvudet, utan man måste ju också ha föda. Men det var kärnvirke i både far, mor och dotter, och det gick. Först tillagades ett någorlunda ändamålsenligt fähus åt korna, och till hösten hade man också fått en stor lappkoja färdig åt familjen. På stranden fanns det bra bete, och människoföda erhölls till stor del ur den fiskrika sjön.
Så gingo några år. Marken hade av nybyggarnas flitiga händer uppodlats, lappkojan hade blivit ersatt av en timmerstuga. och fähuset hade förbättrats. Man tick ju arbeta hårt, men man drog sig fram och det var huvudsaken. Vilket arbete Markus Eriksson och hans familj hade utfört, förstår man bäst därav, att det lilla torpet kunde frambringa 11 tunnor korn, om det blev "go-år" Två kor, en häst, några får, getter och höns hade man, och till djuren kunde man skörda ända till 26 hässjor självvuxet foder ett bra år. Fisket i Getvattnet utgjorde alltjämt en viktig del av rusthållet.
Emellertid fanns det ett mörkt moln på de tre nybyggarnas himmel. De bodde på ofri grund. Vem som egentligen rådde om marken, var något oklart, ty laga skifte hade ännu inte skett, men ibland fick man en påminnelse om främlingskapet i denna världen, Vid ett tillfälle uppenbarade sig sålunda några Varpsjöbor och påstodo, att marken tillhörde Varpsjö, men sedan man rådgjort med vederbörande landsfiskal, fick man klart för sig, att torpet låg på Lomsjö ägor.
År 1889 dog Markus Eriksson vid 69 års ålder, och nu stundade vargatider for de bägge ensamma kvinnorna i stugan. Fyra bönder från Lomsjö, vilka ägde marken, kommo nämligen och gjorde sina anspråk gällande. Stället var deras, inte tu tal om den saken. Änkan och dottern fingo emellertid som en ynnest bo kvar i stugan, men jorden fingo de inte bruka. En ko hade de tillåtelse att hysa, men den fick man stilla med löv och sjöfoder. Så gick det till år 1897. Då även modern skattade åt förgängelsen. Nu var det slut med dotterns nådtider, och hon hade inte annat att göra än packa sig iväg.Någon ersättning för stugan kunde hon inte få ut, ty vid dess uppförande hade bönderna biträtt med några dagsverken. För uthusen hade hon däremot rätt till en liten ersättning, men denna rätt blev aldrig bevakad- inte att undra på, om man betänker, hur hon skulle känna det att nödgas lämna det hem, där hon strävat, kämpat och hoppats under så många år.

Detta är huvuddragen av den berättelse, som den gamla omtalade för mig en regnvädersdag för en tid sedan. Hon är gammal nu, Märta Markusson, men minnet är gott, och berätta kan hon. Nu bor hon i Varpsjö, i en liten stuga. som vänliga människor gjort insamling till och byggt upp åt henne - så fick hon ändå ett eget hem på gamla dagar. Ända till för ett par år sedan vandrade hon på vårarna regelbundet de fyra kilometrarna till Getvattnet for att fiska, en konst, som hon suveränt behärskar. Nu har värken slagit sina klor i hennes gamla kropp och gjort slut pi fisketurerna, men den har inte mäktat alldeles bryta ner den arbetssega gestalten.
Medan regnet smattrar mot rutorna i den lilla låga stugan, sitta vi och tala om gammalt och nytt - hon mest om gammalt, jag mest om det nya. Själv ser hon inte något märkvärdigt i det arbete, som hon och hennes föräldrar nedlade därborta vid torpet vid Getvattnet. Men i en sak äro vi ense: att det är bedrövligt att komma dit och se, hur där nu ser ut. Sedan 1897, då mor Märta Lisa dog, har inte jorden kring torpet brukats. Marken har försålts till ett bolag, vars enda intresse är att få ut det mesta möjliga av skogen runtomkring. Man kan ännu se, var de med svettig möda uppbrutna tegarna funnits, men buskarna svepa över varje år sina snår tätare over platsen. Husen står kvar, men de användas numera endast till fäbodar en kort tid årligen och förfalla mer och mer.
Regnskuren upphör, jag tar avsked av den gamla och ror hem. Men jag kan inte få bilden ur mitt sinne, bilden av de tre människorna, som den vackra vårdagen för 62 år sedan kommo vandrande till Getvattnet. De ägde inte tak over huvudet, men de ägde något, som vår moderna tid har bra litet utav: seg ihärdighet, tålamod och hoppfull förtröstan. Dyrkan av den snöde Mammon har väl utplånat det mesta av deras händers flit, men minnet av deras möda bör inte få dö. Ty det kan hända, att vi moderna unga människor ibland kunna ha gott av att tänka på en sannsaga sådan som den om torpet vid Getvattnet.
PS. Den här intervjun är skannad ur tidskriften *NORRLAND I ORD OCH BILD*
Av Paul Vallgren, Granliden, Varpsjö.

Markus gift Märta Lisa Danielsdotter den 1 Mar 1840 i Dorotea, Lappland. Märta (dotter till Daniel Eriksson och Märeta Andersdotter) föddes den 27 Okt 1816 i Mårdsjö, Dorotea; dog den 14 Nov 1897 i Getvattnet, Åsele. [Familjeöversikt] [Familjediagram]