Grels Abrahamsson

Andra Händelser och Attribut:

• Yrke: Sjöman

Noteringar:

Indienfararen från Bölen - Junsele
av Rune Blomström
Tusentals kyrkobesökare och turister har andaktsfullt gått in i Junsele vackra kyrka, tagit några steg åt höger och stannat upp på tröskeln till vår "Lillkyrka", som består av inventarier från våratidigare kyrkor i Mo. Det första, som fångar besökarens blick, är en stor sjuarmad ljusstake i det välvda fönstret - en antik mässingskandelaber - och när besökaren går fram och synar den närmare, såser man inskriptionen:"Gudz namn till ähra och Junsele kyrkia till prydno,
är denna ljusstake förährt av Grels Abrahamson 1748."Det hände sig, att jag under 1960-talet satt nere i de djupa medeltida källarvalven i Riksarkivets och Kammarkollegiets arkiv på Riddarholmen i Stockholm och forskade i de gamla dammiga och svårlästaböckerna. Det här var före bildskärmarnas tid - nu går allt mycket snabbare, men då satt man med förstoringsglas och fingranskade nästan obegripliga handstilar och som det ofta händer, när manforskar - ibland hittar man det man söker - ofta blir det ingenting. Precis en sådan stund var det den här gången - mitt öga for över gåspenneskriften med suddiga ord, siffror och bläckplumpar.Så plötsligt stannade jag upp - vad är det här?Ett namn, ett årtal - några svårtydda ord - men ett mycket speciellt namn, som fick mig att studsa till lite extra - "Grels" - och anteckningen lydde som följer:"Siömannen och Indienfararen Grels Abramson, Junsele
vistas vid Siömanscontoret i Stockholm."Året var 1763 och här hemma i Junsele var Paul Molander sockenpräst, klockare Pehr Persson, Båtsman var Abram trygg, gästgivare var Grels Josephsson och samma år blev "gam-körkan" färdig i Mo."Indienfararen" - 1763 - Märkligt! Det här måste jag undersöka närmare - jag är ju själv en "Grelsare" i rakt nedstigande led på "svärdsidan"!Så långt tillbaka i tiden, som det är möjligt att forska om och följa enskilda personers eller släkters liv och öden i Junsele, har det funnits en speciell släkt, som förgrenat sig så inom socknen,att dess namn är oupplösligt förenat med Junseles historia och än i dag går många nybor omkring med starka släktband till "GRELSARNA".I mitten på 1500-talet utflyttade Grels Larsson från Seel i Resele till Moo i Junsele med sönerna Påll Grelsson, som blir anfader till "Nils-Nilssläkten" på Lillegård, Hindrich Grelsson i Krånge ochJoseph Grelsson, som stannar i Mo. Släkten förgrenar sig tidigt på båda sidor om älven och när barnaskarorna blir för stora, så söker man sig också vidare upp mot Gafsele, Åsele och Tåsjö. Det varett livskraftigt släkte med många märkliga livsöden, som jag beslöt mig för att utforska och här vill jag berätta om en alldeles speciell släkting, som har givit oss ett rörande och synbart bevis påsin kärlek till hembygden och om ett märkligt liv.Grels Abrahamsson, född i Bölen den 29 september 1704, som till Abram Ersson och modern Karin Ersdotter samt broder till nämndemannen och välkände Riksdagsmannen Erik Abramsson och släkt med"Grelsarna" i Mo skulle överleva fem svenska regenter. Han föddes under Karl XII:s regering och dog under Gustaf den tredjes regim och han skulle lämna flera avgörande spår efter sig - den längstarättsprocessen i dåtidens Junselehistoria - han skulle bli den indirekta anledningen till den avgörande gränsdragningen mellan Junsele och Åsele socknar och därmed också läns- och landskapsgränsenmellan Ångermanland och Västerbotten -och dessutom skulle han bli den kanske mest vittbereste Junselesonen fram till våra dagar!- "Gosse, vad Du skulle kunnat berätta för mig!"Om Grels tidigaste barndom vet vi inte mycket, för gossar och flickor kommo inte in i handlingar förrän i myndig ålder - men ett vet vi _ som son till nämndeman levde han säkert gott, förBölenbönderna voro "storbönder'n" och större skulle de bli. Redan år 1730, då Grels var blott 26 år, köpte han änkan Margareta Noreas hemman på 19 seland för inte mindre än 1160 Dr. Kmt. Inte illavid så unga år - och Bölen fick marker, som sträckte sig ända upp mot gränsen till Åsele Lappmark.Just det förhållandet gjorde att Grels skulle komma att hamna i en av de mest segslitna rättegångstvister, som någonsin förekommit vid våra tingsrätter och som skulle få en avgörande betydelse förgränsdragningen mellan två landskap - fast det ursprungliga problemet gällde en bagatell -tvisten om ett järvskinn! Ja, hör och häpna - ett stackars järvskinn skulle sysselsätta nämnder och domstolar i tre år, men jag måste givetvis korta ner episoden till det mest väsentliga.Det hände sig under Sollefteå marknad år 1773, då Grels var 21 år och han hade gått in i handelsman Harbergs bod för att handla och där mötte han Ingel Gavelin från Gafsele och mitt inne ihandelsboden skällde Gavelin ut Grels och kallade honom för "tjuv och skälm" - inför handelsmannen och alla kunderna!Sådant tillmäle kunde ju ingen tåla - så Grels från Bölen blev inte sen att stämma Gavelin till tinget för ärekränkning!Men Gavelin hade litet sjukt samvete, så han anlitade i stället en sakkunnig ordvrängare från Åsele - Högvälborne Perlinspektören - det fanns ju pärlfiske här i bäckarna på den tiden och sådant måsteockså skattas och regleras - precis som nu. Högbetrodde Perlinspektören bestred alla anklagelser om ärekränkning på Gavelins vägnar, men rätten nöjde sig inte med detta, utan fordrade ytterligarebevisning till nästa ting och 1736 fortsatte den galna rättegången.Grels från Bölen hade fångstmark och fiskevatten långt upp efter älven och hade anlagt "ett Jerfgilder" på en holme nedanför Gulselet och han anklagade Gavelin för att han den 24 november 1734 hadetjuv-vittjat fällan och borttagit en järv och han fordrade gottgörelse.Men hur hänger det här ihop då?Det var ju Gavelin, som hade skällt Grels från Bölen för "Tjuv och skälm" - nu får vi höra, att det skulle vara tvärt om - vem sitter inne med sanningen?Jo - Gavelin förevisade en attest från sina grannar i Hälla, att de bett honom, att på återresa från Åsele vittja deras järvgiller på samma holme och då trodde han givetvis, att den fångade järventillhörde grannarna och han sade, att han hade tagit järven under en flaka vid en fiskebod och ansåg, att Grels måste bevisa, att just denna var hans fälla! Grels däremot - hävdade, att Gavelin haftkännedom om Grels giller - då denne åsett när Grels hade gillrat fällan - något, som även Länsmannen och släktingen Abraham Grelsson i Gafsele och Åsele kunde intyga.Nu försökte Gavelin vränga till saken med att varken Grels eller Junsele Sockenmänner kunde bevisa sig ha någon rätt till jakt och fiske i "Juhlselet", som Gulsele hette tidigare - men då bet han sigi tummen, för Grels kunde uppvisa ett urgammalt dombrev från 1505 och ett nyare från 1705, som visade att Juhlselet låg hitom Lappmarken och Rågången mellan Norra och Södra Fögderiet hade märken frånBrinhusberget till Kläppsjöhällan - Withögberget till Gulselehällan och att Junseles rätt till markerna var i dag fastlagda långt innan Gavelin och andra inträngare över huvud taget visste vadGulsele var för någonting!Grels fick medhåll i rätten.Gavelin och Perlinspektören överklagade flera gånger, men måste slutligen ge upp. Rättegångarna hade då pågått från 1735 till 1738 för den stackars järvens öde och man ingick förlikning efterhögtidlig edgång "med fast hand på Bibeln":- "Jag, Pål Mattsson och jag, Abraham Grelsson, betygar, att jag
med Grels Abrahamsson, bolag och avtal ingått om den länge
omtvistade Jerfens eftergildrande, innan gildret efter densamma
anlades, samt att jag på densamma med honom arbetat hafver, så
sant min Gud .... o s v"Jodå - "Grelsarna" fick både rätten till det tre år gamla järvskinnet och framtida jakträtter och det goda fick den här historien med sig, att gränsfrågan hänskjöts till Sollefteå-tinget och här blevden definitivt fastlagd senare.Efter all den här påtvingade osämjan och allt bråk och småsinthet, som följde med de långdragna rättegångarna, började Grels känna otrivsel med omgivningen, trots att han fått rätt motGafselebönderna. Nog gick han ut i skogen igen och naturligtvis fick han en och annan räv i fällorna, men det var någonting, som inte stämde längre. Lusten var borta och han kände hela tiden attbråket inte var slut. Det gick allt tyngre att köra plogen och jaktturerna blevo allt färre och slutligen fattade han ett stort och vågat beslut året därpå 1739, som skulle få följder för resten avhans liv. Vid 35 års ålder anhåller han hos rätten:- "att han är sinnad att begiva sig från orten, för att försöka sin
lycka på något annat ställe, möjligen något yrke i Stockholm och
anhåller hos tingsrätten om flyttningsbetyg".Varpå rätten intygade:
- "att han här i födelseorten, sig väl uppfört och beflitat sig om ett
nyktert, ärbart och beskedligt leverne, varför han på det bästa må
rekommenderas".Så han drog ut i stora världen - jägaren från storskogarna blev havets son, men återvände ibland. 1748 skänkte han ljusstaken till kyrkan i Mo - då hade han varit borta i 9 år och 15 år senare vetjag att han var inskriven på Sjömanshuset vid Slussen, nedanför Mosebacke-berget i Stockholm. Det gamla huset revs ned, när tunnelbanestationen byggdes där och jag själv besökt det ålderdomligahemmet på 1930-talet, helt ovetande om att min släkting vistades där mellan seglatserna ett par århundraden tidigare.Efter många år och åtskilliga vedermödor återvänder han slutligen till hembygden för gott, troligen utsliten efter ett långt och strapatsrikt sjömansliv.De sista åren här i Junsele beskrives han i kyrkoböckerna som "inhyses" och slutligen begraves han den 21 mars 1784:- "död på grund av matthet och ålderns bräcklighet,
79 år, 6 månader, 7 dagar gammal."Gravvårdarna vid Mo gamla kyrkogård äro i de flesta fal borta och markytan har sjunkit ned någon decimeter vid gravarna. Jag känner närvaron och sambandet med mina gamla släktingar, som vilar därsedan århundraden i ängssluttningen vid klockstapeln och när jag gått in i den gamla fallfärdiga gästgivargården på lägdorna ner mot älven, har atmosfären och rösterna i väggarna talat till mig fråndet förgångna. Jag får samma känsla, när jag står framför fönstret i Lillkyrkan med kandelabern, som ett skönt minne från en färgstark Junseleson, som ute i vida världen kände hemlängtan och kärlektill bygden intensivare än upptäckarglädjen!"Indienfararen!"Var det enbart grannfejderna här hemma, som drev Dig ut på världshaven, eller fanns det flera orsaker? Knappast - när Du vid 44 års ålder åter gav dig iväg. Vad var det, som gav dig namnet"Indienfararen" i böckerna? Var det en "hederstitel" för en sjöman, som seglat längre än de flesta? Dina seglarår stämmer överens med skeppsfarten för Svenska Ostindiska Compagniet, som seglade påIndien och Kina under åren 1731 - 1814. Under en tid - tänk på det, när Ni står framför kandelabern - en tid då spanjorer, engelsmän och fransmän slogs på haven och sjörövare och kapare härjade iIndiska Oceanen och Kinesiska sjön. Då seglarna måste runda Goda Hoppsudden i stormar, för att nå vidare mot ett hav, där Australien fortfarande var outforskat!Du ville hedra din egen kyrka här uppe mot gränsen till Lappmarken - kanske var det en votivgåva som tack för att Du fått behålla livet i sjönöd, måhända åkallade Du en högre makt, som ett sista hoppom räddning i en svår stund.Jag ser framför mig en man, skäggig och väderbiten, som köper kandelabern i en utländsk hamn, för att sedan frakta och bära den försiktigt insvept i en filt den oändligt långa vägen till Mo, för attefter många mödor och uppoffringar få lämna över resultatet av hans innersta önskan och vilja. Där står den, ljusstaken - som ett synligt bevis på Din existens och framför den står jag, en sentidasläkting 250 år senare och gör ett försök att levandegöra Ditt minne för nya generationer.

Andra Händelser och Attribut:

• Yrke: Nämndeman och bonde

Noteringar:

Citerat från mail av Göran Stenmark: Abraham Ersson köpte hemmanet Bölen nr 2 om 7 1/2 seland den 26 feb. 1697 av Christopher Olofsson. I domboken för år 1700 kan vi läsa- förmälandes hurusom Christopher Olofsson i Bölen upplåtit och sålt till Abraham Ericsson 6 seland jord i Bölen a`21 dalar kpmt. sädeslandet och gården för 19 dalar, som gör 145 daler kpmt. och som hemmanet består av 7 1/2 seland bevisade Abraham Ericsson sig jämväl de 1 1/2 seland som gör utfyllnaden från 6 till 7 1/2seland, även hafa betalt till Christopher Olofssons syskonbarn, Anders Ericsson och Eric Pålsson Trygg med 40 daler kpmt. Över vilken handel begärtes Rätten fasta. Då ehuruväl Abraham Ingelsson i Backe jämväl Pehr Jonsson i Eden sig häremot upplade, begärandes detta hemman få inlösa såsom bördsmän, av Abraham Ericsson som obördig. Då de ej lämnat klander i samband med laga uppbuden, kunde Rätten ej göra något och beviljade Abraham Ericsson laga fasta.

Abraham + Karin Grelsdotter. Karin (dotter till Grels Josefsson och Kristoffersdotter) föddes cirka 1672 i Mo, Junsele; dog 1749 i Bölen, Junsele. [Familjeöversikt] [Familjediagram]

Noteringar:

Noteras på hemmanet 1663-1700.

Andra Händelser och Attribut:

• Yrke: Tolvman, dvs. nämndeman

Noteringar:

GRELS JOSEPHSON Nr. 2 (av Rune Blomström)
(förekommer i längderna 1670-1712) blev utsedd. till "Tolfman" för Junsele med ett bomärke i form av tre trianglar, som mötas i spetsarna. Som framgår av föregående sida hade Grels flera bröder. Abrahams andel i arvet utlöstets avsyskonen 1682. Året före figurerar han i en mycket invecklad fastighetsaffär, där en Hustru Märtha Erichsdotter i Eden drar fallet inför rätten och protesterar mot Abraham Josephsons köp av 5 Seljord i Mo och som hon på sina barns vägnar söker få köpet att gå tillbaka. Både Märtha och Abraham kan uppvisa div. handlingar-men i Märthas papper finns sådana förbehåll i köpet, att nämnden gerhenne rätt.Grels däremot tager hand om fädernegården och förekommer även han i ett märkligt tingsprotokoll. På nyårsnatten 1698 förövade änkehustrun Ingrid 0lofsdotter från Krånge, på andra sidan av den frusnaÅngermanälven, stölden av en gumse i Grels fähus i Mo och den här historien förekommer i ett av mina radioprogram och lyder så här:
-"och jag har ju tidigare nämnt att det funnits svåra kvinnoöden i Junsele under äldre tid och här skall jag försöka berätta om ett av dem:Fårstölder i Mo 1698
Vintermörkret låg tungt över byarna nyårsnatten 1698-99 och dolde helt den mörkklädde gestalten, som försiktigt spanade åt alla håll och med återhållen andning av rädsla för lättsövda hundar, trevadesig fram mot ladugårdsväggen på Grels Josephsons gård i Mo. Fötterna sattes mjukt i snön och hukande försvann gestalten in genom den låga dörren, som försiktigt åter stängdes. I det svaga ljuset frånfönstret blänkte det till av ett knivstål i några snabba hugg, köttet styckades och sveptes in i fårskinnet, bördan slängdes upp på axeln och med snabba steg tog skepnaden skydd av bodar och härbrenoch försvann i mörkret, ner mot den frusna älven.
Så blev det morgon, den första på det nya året 1699 och Grels Josephson i Mo steg ut på gårdsplanen, sträckte på sig och gäspade och ställde stegen mot ladugården för att se till djuren. Men redanvid dörren anade han oråd, då han såg blodspåren i snön och väl inne såg han till sin häpnad att själva gumsen var borta "va' ända in i helskotta, hocken ha tege sjålva gam-gumsen?"När Grels hämtat sig något från chocken, gick han raka vägen till grannarna Erich Pålson Trygg och Michel Erichson och anmodade dem att följa honom i sökandet efter tjuven och samtidigt tjänstgörasom vittnen. Sagt och gjort, de klädde sig varmt, drogo ner pälsmössorna över öronen, satte näsan ned mot backen och så började jakten på den har tjuvstrykern, nu skulle han få den fanþen! Det varingen större konst att följa spåren i snön man behövde inte ens vara jägare för att se vart de bar ner mot älvbrinken, ut på den frusna älven och upp mot strandslänterna på andra sidan mot Krångeoch där slutade de utanför en gammal stugdörr. Men vad i all världen, av alla kåkar i Junsele, så inte hade de väntat sig det här! De tre kumpanerna glodde på varandra men spåren ledde ju faktiskt hit, så det fanns inget annat att göra än attbanka hårt på den gistna dörren! De fingo bulta flera gånger och de stampade och de svoro långa eder innan dörren sakta svängde upp på gnällande gångjärn och i skumrasket innanför skymtade en gumma,Hustru Ingrid kallad, och hon niger för de breda gubbarna. Lite besvikna kanske, för de ha ju hela tiden varit inställda på att få tampas med en karl.Men här skall det bli husesyn, så gubbarna började vända upp och ned på allt, som fanns i den trånga stugan medan gumman nekade och tjattrade hela tiden om oskuld och oförskämdheter.Men si, när man hade undersökt allt, ja då låter det så här ordagrant i tingsprotokollet:
-"Vi rannsakade Ingrids stuga intill dess vi funno att Hustru Ingrid slaktat fåret, snott köttet in uti skinnet och det gömt op uti Skorstens Muren eller pipan, det hon där satt käppar under,hvarifran det nedertogs, då hustru Ingrid måste tillstå sitt brott och skinnet med köttet sattes till Erich Eliason i Moo tills vidare!" Tills vidare ja, för det måste ju bli anmälan och rättegång om saken och Grels tog grannarna och även Ingrids bror med sig som vittnen till tinget och krävde ersättning och plikt efter lag, menrätten var ganska mild i sin bedömning och deras utlåtande lyder:
-"Hustru Ingrid är visserligen stämd men står intet till svars ty av ortsbor berättas, att hon är så fruktansvart fattig att hon intet ens äger kläder på kroppen att bevara sig med för vintern ochkölden. Hon stal för att överleva ooh straffad blev hon men slapp spöstraff och fästning.Hon dömdes att plikta 9 mkr. S-mynt samt till Grels utgiva 3 Daler kmt., var hon nu skulle taga de pengarna ifrån?Grels behöll skinnet och köttet, men så har efteråt tycker man, att Ingrid åtminstone fått behålla köttet. Grels var valförsedd och saknade ingenting men ibland måste lagen ha sin gång. Detta var också häxprocessernas och rättegångarnas tidevarv framför allt annat. Inte nog med att krigen skapade olyckor, svält och allmän misär religiös hysteri med fanatiska helvetes-predikandepräster skapade en masspsykos bland människorna, som drev grannar och släktingar att angiva varandra för häxeri, Blåkullafärder, barnarov och trolldom i största allmänhet. Ingen gick säker, hustrurkunde angivas av de egna makarna och mutade gossar och flickor ställdes vid kyrkdörren för att peka ut skyldiga besökare. Ångermanland blev oerhårt svårt anfäktat av denna religiösa pest, somresulterade i massavrättningar. I Sollefteå dömdes 6 kvinnor till halshuggning, 17 till spöslitning eller gatlopp. I Härnösand mister 40 personer livet och i Torsåker kommenderas befolkningen ut till"Häxberget", för att se hur ett 70- tal "trollpackor" avrättas i stupstocken. Kyrkans makt var oerhörd, annars skulle inte prästerskapet kunnat få fortsätta efter denna vidriga massaker.En annan märklig notering förekommer den 5 okt. 1700, då Grels upplåter hemmanet till sonen Jöns? Här måste det ha skett en felskrivning av tingsskrivaren och troligen gäller det sonen Joseph, som1703 står för hemmanet. Grels Josephson fick följande barn:
Joseph Grelson, född omkr. 1674- död 1718
Salmon Grelson, född omkr. 1676- död 1759 bosatt i Krånge
Abraham Grelson född omkr. 1691 död 1772 gifter sig med Anna Hindricsdotter i Gafsele, där han sedan verkar som Länsman i Åsele. Hans intressanta livsöde får ett särskilt kapitel längre fram.
Karin Grelsdotter född omkr. 1672 död 1749 gift med Abram Erson Bölen 2

Grels + Kristoffersdotter. (dotter till Kristoffer Danielsson och Ingeborg) föddes cirka 1640 i Krånge, Junsele; dog i Mo, Junsele. [Familjeöversikt] [Familjediagram]

Noteringar:

Noteras på hemmanet 1635-1663.

Andra Händelser och Attribut:

• Yrke: Bonde i Mo, Junsele

Noteringar:

JOSEPH GRELSON Nr:2 (av Rune Blomström)
(förekommer i längderna 1641-70)Son till Grels och Merit (Märit) och omnämnes fr.o.m. 1641-43 då han övertog gården från modern. Han övertog också knektuppdraget efter fadern och 1645 noteras han och grannen Elias Erson "att desse efterskrefvne ähro uti krigstjänst", men 1647 äro båda återkomna till Mo.
Vid denna tid är man inne i 30-åriga krigets slutskede och befälhavarna Torstenssons och Wrangels arméer kämpar nere i Jankow och Bayern. År 1649 förekommer han i ett tingsprotokoll, där han säljer 1 seland till sin vapenbroder:
-"Elias Erichson, Moo, får fastebrev å 3 Seland, köpt af Jacob Pedherson, Böle, för 5 Dr. samt 1 Seland af sin svåger Joseph Grelson, Moo, dennes hustrus arv för 6 Dr. Silvermynt."Här få vi dessutom ett bevis för ett släktskap och som jag pekat på i min utredning om Eliasson-Myrholmssläkterna i Mo och senare Wallen, har Grels- och Eliasfamiljerna redan i tidigt 15-1600 tal etablerat ingifte, vapenbrödraskap och ett gott och nära grannskap, som skulle fortsätta och utvecklas under ännu flera släktled. Likt de flesta andra Junselefamiljer är detta ett typexempel på hur de olika släkterna inom en begränsad yta och liten kontakt med omvärlden flätas samman kors och tvärs och där varje individ hade släktingar i socknens alla hörn. Junsele låg som en ö i "storskogen" ända fram till slutet av 1800-talet långt från banade vägar, centralorter och kontakterna med omvärlden voro nästan obefintliga för de flesta.
Drottning Kristina avgår som regent 1654 och Karl den 10:e Gustaf tar vid med ännu fler krig i Polen och Danmark, som resulterar i freden i Roskilde 1658, som ger Sverige tillbaka Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän, Trondheims län med Jämtland och Härjedalen, en storvinst!
Åren 1651-52 kommer en dramatisk notis, som säger att de båda knektarna rapporteras som "saknade och försvunna" men året därpå äro Elias och Joseph tillbaka, Elias i Mo nr.3 och Joseph i Mo nr.5, därhan antecknas i längderna t.o.m. 1670 och han och hustrun får sönerna Abraham, som bosätter sig i Krånge, och Grels, som tar över gården i Mo och fortsätter vår släktföljd. . . . .
Också bröderna Bengt och Hans Josephson noteras under kortare tid i Mo och fadern Joseph Grelson sitter som nämndeman i Sollefteå tinget under den stora häxprocessen mot Sahra Pedhersdotter från Eden, Junsele år 1664, anklagad för Blåkulllafärder och trolldom tillsammans med barnarov. Till Josephs heder skall sägas, att rätten friade henne och ställde henne endast under Guds dom.

Josef + Persdotter. (dotter till Per Israelsson) föddes cirka 1620 i Bölen, Junsele; dog i Mo, Junsele. [Familjeöversikt] [Familjediagram]

Andra Händelser och Attribut:

• Yrke: Bonde, nämndeman i Krånge, Junsele

Noteringar:

Död:
nämnd 1631-1673

Kristoffer + Ingeborg. Ingeborg föddes 1612 i Krånge, Junsele. [Familjeöversikt] [Familjediagram]