Text-dokument

Stina Johanna verkar ha fått ett oäkta barn som dog direkt 7/10 1869 (eller dödfött) enligt AI:4 s.30 (i Svanabyn).
Hon flyttade därefter 1871-05-04 till Umeå för att söka läkare, smittad af en Värm[länning?] en moron (morgon) med våld.
Hon hade troligen fått en venerisk sjukdom efter en våldtäkt. Om dessutom det döda barnet var ett resultat av detta vet jag ej.
Hon är sedan tillbaka som piga i Svanabyn och gifter sig två ggr. dock utan att jag sett att hon fick några fler barn.



-------------------------------------------------------------
Ur Rötter - Postat fredagen 21 november 2008 - 00:11
Den här in- och utflyttningslängden för Dorotea (BI:1, 1841-1894) är intressant så till vida
att den inte enbart tar upp personer som flyttat in eller ut ur socknen, utan även personer
som bara tagit ut respass, vilket framgår av uppdelningen i de två kollumnerna längst till vänster som skiljer
på utflyttade personer och "åtskilliga personer", d.v.s. övriga som enbart tagit ut respass.
Kolumnen längst till höger är rubricerad "anmärkningar" och anger en orsak till att personen tagit ut utflyttningsattest för avflyttning från socknen eller respass för att bege sig till annan ort i något ärende, t.ex. till landskansliet i Umeå för att få fastebrev på en förvärvad jordegendom, eller att personen har förpassats till länshäktet anklagad för tjuvnad.
I fallet med pigan Stina Johanna från Svanabyn, så har hon tagit ut respass till Umeå för att
söka läkare på grund av den smitta som hon fått eller misstänktes ha fått när någon
våldförde sig på henne. Sannolikt har hon aldrig blivit införd i Umeå som inflyttad, utan endast vistats där en tid på lasarettet tills hon blev symtomfri och "smittfriförklarad" från den veneriska sjukdom som hon och flera andra i socknen 1871-72 blev smittade av. I landstingsarkivet i Umeå förvaras journalhandlingar från Umeå lasarett, så troligtvis går det att finna uppgifter om Stina Johanna där.
Av utflyttningslängden 1871 framgår att, förutom Stina Johanna i maj månad, ytterligare
tre personer i socknen förpassats till Umeå lasarett för kurering av venerisk sjukdom; redan
i januari torparsonen Olof Axel Nilsson i Arksjön, och senare i juni pigan Stina Carolina Ersdotter och drängen Jonas Olsson, båda i Svanabyn. Påföljande år i mars får Stina Carolina Ersdotter för andra gången bege sig till Umeå lasarett för att kurera venerisk sjukdom och i april förpassas även pigan Christina Andersdotter i Västra Ormsjön till lasarettet, enligt anmärkningen också för andra gången för samma åkomma. Åren närmast före och efter finns inga sådana noteringar i flyttningslängden.
Med venerisk sjukdom avsåg man på 1800-talet vanligen syfilis (lues) eller gonorré (dröppel)
som läkarvetenskapen inte skiljde på förrän under senare delen av 1800-talet, eftersom de
tidigare uppfattades som manifestationer av samma könssjukdom. Sjukdomarna hade i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet blivit så pass spridda i befolkningen att man i städerna inrättade särskilda kurhus för vården av personer som var smittade av venerisk sjukdom, och provinsialläkarna ålades av Sundhetskollegium att söka ta reda på vilka personer som var smittade och vilka som i sin tur hade smittat dem. Den som drabbats var tvungen att underkasta sig den tidens behandlingar på kurhuset tills personen ansågs smittfri, d.v.s. tills symtomen försvann p.g.a. självläkning eller att sjukdomen gick in i en symtomfri fas. Om symtomen återkom eller personen blev reinfekterad, så blev det ytterligare en tids påtvingad vård på kurhuset eller länslasarettet. Effektiv behandling
och botemedel mot syfilis och gonorré kom emellertid inte förrän i slutet av 1940-talet då penicillinbehandlingen introducerades.
Umeåhistorikern Anna Lundberg behandlar detta ämne i sin forskning, bl.a. i avhandlingen "Care and coercion * social policy, medical care and patients with venereal disease in Sweden 1785-1903"(1999).
//Torsten Berglund